Namnsdag

Jag är alldeles för artig
Men varför skulle jag bortse från honom
när jag skickar till de andra?

Jag skickade ett sms
Telefonen var avslagen
För ett ögonblick tänker jag att något har hänt
Att det finns en förklaring.
Det gör det inte förstås.
Han vill bara inte bli störd.
Av mig.

Break or breakdown

I dag är en sån dag. Igen.
När jag klev ur sängen i går morse kände jag
att inget med Honom är värt det.
Det har varit värt massor.
Det skulle kunna vara det nu också
Han skulle så enkelt kunna ändra det,
Men han gör det inte

Det är märkligt, det var min första tanke.
Det var som att jag vaknade pånyttfödd. Eller snarare pånyttdöd.
Det är inte värt det. Jag håller på att dö inuti.

Varför undrar man då.
Jag tror det är det där med
att jag inte känner mig särskilt älskad längre.
Jag känner mig åtrådd ibland, men inte älskad.
Han blir kåt av tanken på mig, men han blir inte lycklig.
Det är en stor skillnad.

Är man älskad får man i alla fall någon att må bra
även när man inte ses.
Man får någon att vilja träffa en,
för att det ger en sån behaglig känsla.
Man får någon att vakna på morgonen och tänka
"Åh, vad jag skulle vilja träffa henne idag"
Man får någon att mitt på dagen tänka
"Åh, jag vill ringa henne och höra hennes röst"
Man får någon att på kvällen tänka
"Jag längtar tills vi får prata igen"

Är man åtrådd får man någon att träffa en
för att man ska få utlopp för lusten.
Det är sexet som är det primära.
Hon skulle gärna få göra mig lite kåt nu.

Det gör mig ledsen att bara vara åtrådd,
för den biten är lättare för honom att avstå.
Han tänker att vi har bra sex.
Sen är det bra med det.
Han tänker inte ens att han inte vill vara utan det.
Han tänker inte ens att det är något han längtar efter.
Så ser den svarta känslan ut i mig.

Det sorgliga är att sex är mitt enda medel.
Det enda jag kan erbjuda.
Det enda han vill ta emot.
Han kommer aldrig att vakna en morgon
och tänka att han vill träffa mig.
Han kommer aldrig att vakna en morgon och tänka,
jag måste fixa så att jag kan träffa henne,
för jag vill det verkligen.

Istället är det jag som försöker göra saker enkla för honom.
Jag lämnar mina erbjudaden. Kom hit. Vi ses här. Vi ses där.
Jag ska ut på fredag. Vart ska du? Du är ledig, eller hur?
Jag kläcker idéerna. Jag löser problemen runt omkring
så att det ska vara lätt för honom.
Så att inte minsta motståndets lag ska hindra honom.
Som att det blir för jobbigt att åka några mil.
Eller för struligt att rasta hunden sen.

Egentligen inser jag att han aldrig skulle träffa mig om jag
inte gav förslagen. Om jag inte slet och drog.
Om jag inte serverade allt på ett bräde.
Det tar hårt på självkänslan.

Han är ledig en hel vecka.
Han skulle aldrig tänka tanken att ses om jag inte frågade.
Varför gör jag mig så löjlig? Är han så viktig? Vad handlar det om?

Jag kan bli fruktansvärt avundsjuk på hans omtankar om Prinsessan.
Han hämtar, lämnar, fixar mobiler, ordnar skjutsar,
handlar, kör 60 mil för en systers TV, ja gud vet allt.
Det är han som är pappan. Som tar hand om allt.
Hon har det ju inte så lätt. Du vet barnen kräver sitt.
Hon bor så illa. Hon jobbar så mycket. Hon har ju ingen bil.
Hon behöver en riktig karl som tar hand om henne sexuellt.

När vi ska ses ska jag handla och fixa.
Jag ska boka och trixa. Ordna ett utrymme.
En gång när vi sågs var han bekymrad över mitt val av mat.
För det krävde tillbehör. Och han hade inga sådana där.
Sånt som potatis, rödbetor och hårdbröd.
Men det är väl självklart att jag hade med mig allt som behövdes?
Man kan väl aldrig utgå från att någon annan fixar
om man själv är ansvarig?
Ska jag ordna något, så ordnar jag väl allt?
Jag minns att jag tänkte
att han måste ha haft märkliga kvinnor tidigare.
Sådana som han fått ta hand om och lösa problem åt.
Kanske hade jag rätt, jag vet inte.

Jag tror han trivs med det.
Han vill gärna vara "grabben hela dagen",
den som har kontakter överallt
den som tapetserar åt exfrun,
den som släpper ifrån sig tusenlappar vid skilsmässan
den som hämtar TV-apparater,
den som bjuder på fika på jobbet,
den som vill känna att andra tycker han är generös.

Han är den som löser problemen
Den som inte knusslar om småsaker.
Det kanske han är tydligare i andra relationer,
jag vet inte.

Men jag vet att jag inte rikgit förstod hur han menade
med det han berättade
Om man varje dag bjuder på kakor,
åt någon som inte bjuder igen,
så kan man väl inte bli sur för det?
Då handlar det ju om att bjuda för att få något tillbaka,
inte för att man tycker om att ge?
Är det generositet?
Om man räknar med att allt måste betalas tillbaka?

Ibland tänker jag att pengar är det enda språk han förstår.
Eller det han förstår bäst. Därför använde jag det språket.
Där var det lättast att komma åt honom.
Eller få honom att förstå
Han inser vad jag fått betala i cash,
men han förstår inte vad jag har "pyntat" emotionellt.

Det är klart det är en jobbig känsla för honom
han vet att han står i skuld på något sätt
Jag skulle inte gilla att veta att jag utnyttjat någon heller
Jag skulle gladeligen betala mig ur en skilsmässa jag orsakat
Jag skulle säkert, precis som han, kunna använda ord som
"efter allt jag gjort för dig"
Där är jag ingen bättre människa.
Men vi ser olika på ärlighet.
På löften till just varandra

Det är jag som är mamman i vår relation.
Kanske är det så att jag måste vara det och ge honom energi,
för att han ska orka ta hand om den som vill bli omhändertagen?

Det är bara det att jag också skulle vilja känna
mig sådan ibland.
Omhändertagen. Älskad. Omkramad
Ibland.
Jag skulle vilja vara den som han ringer och säger:
"Kan du vika fyra timmar på tisdag för att se mig?" eller kanske
"Vill du se mig ett par timmar på fredag. Jag vet vad vi ska göra"'

**************************
Jag var ledsen när jag vaknade igår.
Jag ville inte belasta honom med det.
Bra, säger han. Hör av dig om du ångrar dig. Ha en bra dag.
Vad jag skulle önska att han istället tänkte
"Hon är ledsen. Då vill jag göra henne glad"
Vad jag skulle önska att han sa
"Jag ringer dig, jag vill höra varför du är ledsen"

Men det är inte min lott. Det är inte jag som får gråta.
Inte mot hans axel i alla fall.
Jag kan inte vara en oas om han får en massa trassel för min skull.
Jag måste vara glad och solig och sexig.
Inte bråka. Inte störa. Inte ställa krav.
Inte bevisa när han ljuger för mig.
Inte ställa honom mot väggen.

"Det räcker nu, jag vet att jag är en skit"
Okej? Varför inte sluta med det då?
Han skulle kunna vara en så bra kille om han tog saker på allvar.
Om han inte försökte ta den enkla vägen ut

Som idag.
Varför ljuga för sig själv och säga att han ska hämta Prinsessan
för att det är bra väder? När jag i samma sekund som han säger det
kollar vädret på nätet och ser att det blir katastrof i morgon.
Det är väl uppenbart att det finns andra skäl?

Eller som när han säger att han har slut batteri i mobilen som dog.
Och jag vet att han fått mina sms hela dagen,
eftersom jag fått leveransrapporterna på dem.
Ljuger han bara för mig, eller ljuger han för sig själv också?

Bra, säger jag, då har du ju torsdagen fri till "oss" då.
Jag vet inte varför jag säger det.
För att se vad han ska säga härnäst?
För att visa att jag i alla fall försökte?
För att konstatera att han ska ta till en nödlögn igen?
VI vet ju båda att han vill ha två dagar fria med
Prinsessan så att de äntligen ska få vara ostörda ihop.

Så varför frågar jag om torsdag?
För att ge honom dåligt samvete?'
Eller för att pressa honom att för en gångs skull säga som det är.
Att han vill ta hem henne
för att de ska göra något kul ihop på torsdag?

Jag vill ju inte det egentligen.
Vill inte att han ska må dåligt av mig.
Jag vill ju att han ska tänka
" då får jag torsdag ledig så att vi kan ses en stund"
Jag vill ju att han ska känna lusten efter att se mig.

Jag vill ju att han ska ha samma blick som i sängen i måndags,
när jag i korta glimtar kände mig både åtrådd och älskad igen.
Men det är svårt att känna sig älskad av ord.

Lyssna på vad jag säger, säger han.
Men det hjälper ju inte att han säger att han tycker mycket om mig,
att han vill ses, att han längtar.
När han sedan rycker på axlarna åt det när jag är utom synhåll.
När han hellre tar en promenad med hunden än att träffa mig.
När han aldrig aktivt ger ett förslag på att vi ska ses.
Utan i bästa fall nappar på det som jag slänger ur mig.
Med viss tvekan dessutom. Och bara om inget annat dök upp.
Jag känner mig som ett äckligt plåster.

Det är som att jag är älskad
bara i just det momentet när jag ligger naken framför honom.
För just då finns inget annat.
Jag önskar bara att det var de stunderna jag kunde leva på.

Men jag inser att det räcker inte.
Jag måste få känna att han vill
Även när våra kroppar inte är klistrade mot varandra

"Im not a perfect girl
but I should get what I deserve "
Amy Diamond ur What´s in it for me

Ord

Det fanns en tid när två ord gjorde mig skräckslagen. Miss U.
Just nu gör tre ord ondare. Dont miss U.
Eller fem. "Jag hör av mig senare" alternativt "Annars piper jag i eftermiddag"

Det värsta är att jag lyssnar på dem varje gång.
Det värsta är att jag tror han tror på dem varje gång.
Ändå vet jag att det inte blir så.
Så varför blir jag ledsen?

Kanske för att jag tar så liten plats i hans medvetande.
Särskilt en dag som idag när vacklet är större än någonsin.
När jag är ledsnare än på länge.
När vi har påbörjat prat som aldrig gick att avsluta.
När han klipper mig mitt i en mening för att han är framme i Kungariket.
Och säger de fem orden.
Som jag vet inte betyder något.

Kanske för att jag också vill ha en hel dag med någon jag tycker om.
Kanske för att jag också skulle vilja bli omhändertagen och omtyckt.
Eller kanske för att jag helt enkelt vill att den här sagan får ett lyckligt slut.
Ett annat slut än det som blev.

Svart och svårt

Jag var så ledsen idag när jag vaknade.
Det håller i sig.
Tänk vad enkelt det hade varit att ge min dag
en helt annan innebörd.

Några ord som ärligt menades skulle räcka.

Nu snurrar jag mest in mig i vad jag måste göra härnäst.
Jag inser det mer och mer.
Fast det gör så satans ont

Dagshoroskop

Det är alltid intressant att läsa gårdages horoskop.
Då vet man ju om det som förutspåddes verkligen var sant.
Igår, den dag vi sågs, stod det så här.

Hans: Du tar aldrig lätt på pengar eller ägodelar. Fundera över hur något ska delas upp på ett rättvist sätt.

Mitt: Se till att du utnyttjar alla möjligheter som dyker upp i din väg nu. Det kan inträffa ett mirakel!

Jag tror jag tog möjligheten. Fast jag vet inte om jag ska kalla det mirakel det som hände.

Bakom blicken

Jag funderar vad han känner,
när han slänger ner mig på sängen innan han ska gå.
När han sätter sig grensle över mig
och hans svala kläder river mot min nakna kropp.
När han har det lekfulla övertaget.

Jag tycker om känslan i just det ögonblicket.
När han inte är rädd för att möta min blick.
Trots att han ser lite ledsen ut i ögonen.
Jag märker att han är glad i känslan.
Men lite vemodig för att de där timmarna är över.

Vi får dem aldrig tillbaka.

Jag önskar att han ska behålla känslan.
Bara över kvällen.
Tänka på den gång på gång.
Känna lusten efter att komma tillbaka och smeka min nakna kropp
Suget efter att låta våra tungor leka igen.

Jag inser att det skulle bli hetare än hetast om han kom tillbaka.
Tillbaka till rummet. Tillbaka till ögonblicket.
Jag drömmer om att vi ska fortsätta där vi slutade.
Han ovanpå mig. Med händerna om mina handleder.
Lekfullt. Men allvarligt. Hett.
Jag kan känna hur lusten rusar genom kroppen i precis det ögonblicket.
Hur jag känner hans kläder mot min nakna kropp.
Hur han kysser mig vått och girigt.
Hur han låter sin tunga leka med min.
Hur han böjer sig ner och kysser mina bröstvårtor.
Hur jag pressar mitt sköte mot honom.

Men han kommer inte tillbaka.

Vi har nog inte samma sug efter att uppleva den där extrema åtrån.
Eller så är min känsla för honom, starkare än hans för mig.
Vi har kanske inte bättre sex än att det kan mäta sig med Rapport?
Eller med ett telefonsamtal med Prinsessan.

Att våga lita på

Det var en annorlunda dag.
Annorlunda på många sätt.
Både bra och dåligt. Bättre och sämre.

Vi skulle ses. Han och jag.
Det var upp till mig att bestämma var.
Att ordna allt runt omkring.
Han skulle höra av sig så småningom.

Jag väntade i det längsta med att boka upp något.
När jag skickade smset en kvart innan hade jag fortfarande inte bokat.
Rädd för att han i sista stund skulle ändra något.
Eller bara utebli. Utan förklaring. Som den där helgen.

Det är faktiskt jobbigt att jag aldrig vågar vara glad åt att vi ska ses numera.
Inte som alldeles i början. I höstas alltså.
Då visste jag att när vi bestämde två dagar innan att ses,
så blev det så. Då lät han aldrig något komma emellan.
Då kunde jag glädjas fullt ut, vara fylld av förväntan,
känna pirret i hela kroppen redan dagen innan.
En underbar laddning som gav energi både före och efter.

Nu vet jag att när Prinsessan viftar med lillfingret så är han beredd.
Då kan han strunta i vilka planer som helst med mig.
Suget efter henne är ju större.

Och hon ändrar planer hela tiden.
Från att hon skulle åka bort förra helgen och vara borta hela veckan,
"bortåt tio dagar"
till att det blir ett par dagar den här veckan.
Hon skjuter fram det, sliter och drar.
Jag tror inte hon vågar lämna honom.
Hon sitter i väntan, precis som jag.
Håller sig tillgänglig, ifall han skulle vilja.
Vilket drömläge han är i just nu.
Vad åtrådd han måste känna sig.

På kvällen pratar jag med Te-mannen.
Han tycker vi borde ses igen.
Det är länge sedan. Ett halvår.
Och han har inte glömt, tvärtom.
Han tittar ofta på mina bilder. Våra bilder.
Jag vet att han älskar dem.
Vi kommunicerar alltid. Hamnar aldrig i stridslägen.
Det är fruktansvärt sköna stunder ihop med honom.
Det är okomplicerat däremellan. Inga missförstånd.
Han är mästare på att känna in mitt känsloläge öven i ord på skärmen.
Han har den där absoluta tajmingen,
ger sig aldrig innan han vet att vi förstår varandra.

Men vi kysser inte varandra. Jag tror det är det som är skillnaden.
Vi kanske inte råkar i strid, för att vi betyder mindre för varandra utanför sängen,
än jag och kyrkomannen.
Tekniken är perfekt. Känslan är blekare.

Just då inser jag varför Kyrkomannen väljer prinsessan före mig.
Det spelar mindre roll att de inte har lika skönt ihop, rent sexuellt.
Han älskar henne. Då överser man med tekniken. Och tvärtom.
När han ser henne spritter det i hela kroppen. Det känns i magen. Också
Det ger sexkänslan hundra dimensioner till. Man multiplicerar.
När han ser mig reser sig möjligen lemmen.

Jag jobbar verkligen i uppförsbacke.
Tänk om han hade samma glada känsla när han ser mig,
eller när han ringer mig.
Jag kan bara ana vilket fantastiskt sex vi skulle ha då.

Prat och normer

Känns som att det är mycket turbulent i en del relationer just nu.
Jag inser hur lättpåverkad jag är av hur det ser ut i en specifik relation.
Det är inte bra.

Eller jo. När det är bra, är det bra.
När det blir missförstånd är det katastrof.
Det hände i helgen.
Som alltid är det enklare med kommunikation.
Tystnad gör alltid saker värre.
Ofta låter han väldigt spydig på sms då. Irriterad.
Och när han blir irriterad är han inte sugen på att snabbt reda ut och lägga bort.
Han lägger bara bort.
Vi är väldigt olika där.

Jag tänker på sånt vi pratade om i början. Hur viktig kommunikationen är.
Pratet. Vårt prat.
Han sa att han alltid ville prata. Att han var den som pratade i relationer.
Jag utgick från att han var som jag. Att vi var lika.
Det är vi ju inte.
Min referensram för prat, är att vara som jag.
Den är ju ljusår ifrån hans referens om vad mycket prat innebär.
Det innebär inte att någon har rätt och någon har fel.
Vi hade bara olika erfarenheter innan.

Ungefär som om Therese Alshammar och jag inte kände varandra
och skulle diskutera simning, utan att ha sett varandra.
Idag simmade jag fort, skulle hon säga.
Det gjorde jag också skulle jag svara.
Hon skulle tro att jag var världsmästare.
Jag skulle tro att hon var motionär.

Jag pratar mycket, säger han.
Det gör jag också, säger jag.
Han tänker att jag ligger på hans motionsnivå.
Jag tänker att han måste vara världsmästare.
Det är upplagt för krock.

Min bästa vän säger ibland att jag aldrig kan utgå från att jag är normen.
Jag är inte vanlig. Det finns ingen som jag.
"Du är inte normen på en fläck. Du är inte alldaglig på en millimeter"
Kanske har hon rätt.

Det tar tid att lära sig
Man stöter och blöter
Du måste lyssna på vad jag säger, säger han
Jag har lyssnat förr och se hur det gick, säger jag.

Det tar tid att återvinna förtroende.

Morgonstund

Lusten sliter och drar i kroppen.
Jag vill ha honom nu.
NU.

Han skulle få ge mig allt överallt och jag skulle ändå gny efter mer.

Det är hans röst, vårt sista samtal, som ekar i mig.
Han lät kåt. Suget i rösten. Den där lite uppgivna sucken.

Jag gillar att prata om vårt sex.
Men jag gillar ännu mer att älska med honom.
Hårt, hett, häftigt.

Nattsuddigt

Klockan är sent. Jag är uppe för att jag har massor att göra.
Samma låt går runt, runt i min dator. En som gör mig glad.
It's written on the wind
It's everywhere I go
So if you really love me
C'mon and let it show
Jag dansar runt i köket med en pernod i handen och fjantar mig med min lillebror.
Lite småfull. Lite okontrollerad. Lite glad.

Kyrkomannen gjorde mig också glad idag. Lagom till att jag hade släppt hela skiten ungefär.
Lagom till jag hade bestämt mig för att det fick räcka. Tänkt att det blir skönt att ha det här avslutat innan julen. Kanske är det just då jag är sårbar?
Då jag har sänkt garden på något sätt.

Skit samma.

Det är som det är. Det lär dröja innan vi kommer ifrån varandra. Det kändes så tydligt när vi pratade idag. Det var nästan som förr....och gummibandet hakar tillbaka mig igen.

Nyss dök han upp på msn. Och fast jag hade nytt nick på honom, så smällde det till i magen. Sådär enormt att jag inte vet om det är ren ångest eller eufori.
Men det lugnar sig. När vi börjar prata känns det i hela kroppen.
Och det känns bra.

Jag känner att jag längtar massor efter honom.
Massor. Just nu.
Jag känner att jag har saknat honom på msn också.
Det är så tråkigt att vi aldrig kan prata där.
Även om jag tror han känner sig pressad där när orden smattrar ur mig.
Kanske är det så när vi pratar också.

Om fyra timmar slutar han jobba. Undrar om jag har somnat då.
Jag vill vara vaken. Höra hans röst innan jag domnar bort igen...
Och just nu räknar jag timmarna tills vi kan ses igen.

Jag har ju en del tid till veckan. Fast jag vet aldrig om han vill.
Igår lät det inte så. Jag vet inte hur det låter i morgon. Eller nästa dag.
Men jag vill inte tänka att vi har setts för sista gången.

Strategier

Det är härligt att ha B här ändå
Det blir lite julafton när man kan sitta och surra
om man kommer bra överens.
Det är nog bra att jag håller mig sysselsatt
Jag vill inte hamna i en massa trista tankebanor.

Timmarna går. Jag läser inkomna mail.
Inget från honom. Det hade jag inte väntat mig heller.
Det är mer ett konstaterande. Ingen överraskning.

Min telefon surrar. Jag läser sms.
Inget från honom. Det hade jag inte väntat mig heller.
Jag tömmer skickat-mappen i min telefon.

Och jag vet att han njuter av känslan av kontroll

Det är en riktigt sjuk situation.
Han vet att jag väntar
Jag vet att han tänker låta mig vänta

Så vad har vi att vinna på det?
Eller vi..han.
Det är ju faktiskt inte jag som stänger av.
Vad tänker han att han vinner på det?

Jag tror att han kommer att tänka på mig några gånger.
Det tråkiga är att han kommer att göra det med en dålig känsla.
Varför? För att jag vill kunna prata om allt?

Vi var i samma situation förra helgen. Han gör precis som då.
Sen medger han att det han skrev var dumt. Och jag var förtvivlad.
Det är så jävla onödigt.
För knappt hinner vi repa oss innan han stjälper allt igen.
Han håller mig ansvarig för mina tankar. Sånt han inte ens borde veta.
Och sen straffar han ut mig för det. Det är ju han som kör spelen.

Jag hinner fundera på om historien om B var
så enkel som han framställde den.
Fick hon tre chanser som han sa? Eller klippte han henne direkt?
Fick hon chansen att förklara.
Hon hade i och för sig ett annat värde.
Det har han sagt och det tror jag på.

Vad himla enkelt det vore om han hörde av sig
Så att jag fick förklara det han inte förstod
Fast när jag rannsakar mig mig så inser jag ju vad det handlar om
Han behöver inte mig. Han behöver inte oss.
Nu har han dessutom sexet med någon han älskar.

Så varför låtsas jag.

Shit vad ledsen jag ändå blir på att han inte kan prata.
Att det faktiskt är värt så lite.

Whats in it for me

Den kändes så konkret. I varje stavelse, varje rad. Utom en.

Okay It's so confusing
You sure been messing with my mind,
You cut me loose and
Suddenly we're doing fine
I'm not a perfect little girl
But I should get what I deserve
And I refuse to be your mother

So tell me What's in it for me,
I really gotta know
What's in it for me, this ain't a one man show
In my life you come and you go
Ain't happy about it, so I gotta know
What's in it, what's in it for me

oh Please understand me
Your games ain't working anymore, ain't working anymore
You can't have this candy
And keep one foot outside the door, no
And how you only come around
When your life is upside down
And I'm about to blow your cover
So tell me

What's in it for me, I really gotta know .....

I got no time for a hit and run
I need more than a little fun
Cause I only play for keeps
I gotta know what's it all about
Go ahead and spit it out
Say what's in it for me
What's in it for me

Självinsikter

"Du reflekterar inte o ser inte dina egna ord på samma sätt som mina"
Jag saknar alltså självinsikt, påpekade någon i ett mail i morse.
Någon som plockar mina innersta, mest privata känslor som äpplen och väljer vilka han ska äta upp eller vilka han ska göra mos av.
Ett och annat blir tydligen äppelvin också. Surt liksom.

Jag ifrågasätter mig själv så mycket,
att det mellan varven nästan tar knäcken på mig.
Jag rannsakar varje mening, varje ord,
varje stavelse som rinner ur mig.
Det borde han veta,
han som verkligen fått vetskap om mina "svarta hål".
Han som säger att han vet hur jag funkar under min tuffa yta.
Han som säger att han vet att jag är snäll.
Kanske har han inte lyssnat.
Kanske har han inte förstått.

Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself
But now and then
When I look into the mirror
All I see is a big mistake
(And wouldn´t you)
Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one
Who makes you smile
I just wanna believe
That I could be something to someone"

Vem kan säga det bättre än Ola Salo....
Och precis så är det.
Jag vill inte vara en människa som han suckar över.
Men samtidigt vet jag att för att kunna vara glad och spirituell så måste man fejsa det obehagliga också. Samtliga sidor av sig själv. Även de svarta hålen.
Det kan man göra med någon som lyssnar, någon som vill förstå hur jag tänker.

På något sätt tänker jag att han borde förstå.
Han borde till exempel förstå att en reflekterande människa
som jag mår dåligt av tystnad.

Han tror han tjänar på att göra mig osäker.
Tror jag.
Visa att han tar det han vill när han vill.
Så att jag lär mig.
Dont fuck with me. Typ.

Han borde förstå att bygga upp mig
istället för att försöka knäcka mig.
Med tillgivenhet och kärlek kommer man längre
än med hårda ord. Eller tystnad

Jag och prinsessan har vissa gemensamma nämnare,
som han inte har koll på.
Det är så enkelt att analysera när man står på kanten,
och vet hur en annan människa tänker.

Jag kryper ibland så knäna blöder av rädslan att irritera honom.
Av rädsla för att göra honom sur i ett sms.
Av rädslan att vara ivägen.
För jag vet att när undehållningsvärdet är slut så bryr han sig inte.
Hur skulle jag kunnat tolka honom på annat sätt?
För han agerar ju efter det mönstret?

De dagar jag inte är glad är jag inte intressant.
När jag blir "jobbig" orkar han inte.
Det måste väl betyda att jag är till för honom och inte tvärtom?
Jag orkar ju de dagar han är ledsen.
Jag orkar till och med höra på hur ledsen Prinsessan är.
Jag orkar höra på hur dåligt han mår.
Jag orkar försöka förstå. Orkar lyssna på förklaringar.

Jag gör det för att jag tycker om honom. För att han betyder något.
Men vad betyder jag?

Jag vet att jag varje dag ifrågasätter mig själv i olika situationer.
Varje dag funderar jag på
om det är så här jag skulle vilja bli behandlad.
Om jag skulle handla annorlunda om jag satt i det omvända läget.
Faktum är att jag gör det dagligen även vad gäller mitt "svarta" inre, gentemot min man.

Och jag försöker aldrig medvetet att göra livet surt
för honom, kyrkomannen.
Hade jag velat det hade jag gjort
så mycket annorlunda och det borde han veta.

Däremot medger han att han gör precis det mot mig ibland.
Fryser ut för att jag ska få känna att han skiter i mig.
Måtte jag aldrig behandla någon jag tycker om på det sättet.
Måtte jag aldrig sluta kommunicera.
Måtte jag aldrig tendera att "fostra" folk som jag "fostrar" hundar.
Det kanske är däför jag inte gillar "psykiska övertag" i dominanslekar?

Han vill inte vara ett energidränage.
Varför väljer han då att behandla mig
på det sätt han vet dränerar mig?
Och hur ska han kunna få mig att upptäcka mig själv,
när vi aldrig pratar om det?

Att ge eller ta

Vad märkligt det är att saker liksom händer parallellt hela tiden.
Ibland kan jag få för mig att män som tycker om mig, på något vis har en inkännande punkt kring mitt mående just då. Det är som att de är seriekopplade.
Alla hör av sig samtidigt.
Är det jag som utstrålar något just då, eller vad handlar det om?
Är det min känsla som går tillbaka?

Skrattar högt åt en artikel i dagens tidning.
"Det är så mycket fokusering kring kvinnans orgasm"
Den diskussionen hade vi i förrgår. Kyrkomannen och jag.
Det är hans ord.
Igår var det precis det han gjorde själv. Fokuserade på kvinnans orgasm.
Varför låtsas att den inte är så viktig för honom, när det skulle ta ner hans ego så in i bomben av att inte kunna ge en kvinna det.
Handlar det om att han verkligen vill ge? Eller handlar det mer om att han vill visa att han kan.
Är det hans egen känsla, bekräftelsen i att han duger som är viktig?

Jag funderade på hur jag funkar själv.
Viljan att ge har vi i alla fall gemensam. Om det nu är den.
Det är väl klart att det är enormt viktigt att få feedback på det man gör.
Men är den viktigare än viljan att ge? I så fall är jag ju mest egotrippad?
Men vad är viktigast? Att ge, att ta eller att ge och få något tillbaka?
Nog händer det ju att man "gör sin plikt" i någon sorts rättvise-status.
Och visst är det alldeles ljuvligt att höra hur bra man gör något.


Men från det till att bara göra det för någon, är det nog långt för mig.
Visst har man haft sexuella relationer med män som vill tillbaka till just det.
The good blowjob. Det är exakt det som de kommer ihåg bäst.
Och visst är det skönt att minnas hur han reagerade, men samtidigt minns jag bäst min egen känsla.
Jag klarar helt enkelt inte av att ha relationer där jag ska ge och ge, och vara nöjd med det.
Alltså skulle jag ljuga för mig själv om jag sa att jag bara ville ge. För det jag får genom att bara ge, det är inte tillräckligt. Krasst är det så.

Hamnar jag i något där man ger och ger och boostar upp en motpart som sen inte förmår ger samma dos tillbaka, så mår jag inte bra. Då hamnar man på minus på relationskontot.
Det gäller förresten både prat och sex. Relationen i stort. Allt är väl sammankopplat om man har en riktigt bra relation.
Och ärligt talat. De andra kan jag ha och mista.
Sex som kan jämställas med krogragg har inget värde längre.
Sex som bekräftar att jag suger bra har heller inget värde.

Jag säger som Amy Diamond sjunger
"What's in it for me, I really gotta know What's in it for me, this ain't a one man show"
Det skulle jag aldrig utsätta mig för.
Det måste finnas så mycket mer.

Och när det inte finns, så låter man bli.

Skärvor

"Du är inte typen som tar skärvor"
Orden är från den som känner mig bäst av alla.
Kanske har hon alldeles rätt.
Kanske blir det enklare att välja nu.

Funderar lite över vad dagens händelser innebär för framtiden.
Det är ju inget man måste veta nu, men vissa saker kommer att beröras.
Det är jag rätt så säker på. Om det blir från mitt eller hans håll vet jag inte än.
Det kan nog bli från bådas.

Jag funderade också på vad vi har kvar av vår pratrelation om attraktionen försvinner.
Om sexet går bort. Ungefär ingenting.
Det är den krassa verkligeheten som det känns just nu.
Jag har hela tiden tänkt att vi i alla fall har pratet, men jag insåg idag att pratet blir spännande bara när det berör oss i attraktionskraften. När den faller, då faller allt.

Det låter förfärligt trist och grunt men så är det nog dessvärre.
Det är väl i sig inget konstigt. Det intressanta praten har man där det kittlar lite.
Det kände jag inte minst i lördags.
När man hamnar på nivåer som får helt nya dörrar att öppnas.

Vi har så olika syn på verkligeheten Kyrkomannen och jag.
Det som från början kändes så lika, har utvecklats åt olika håll.
Eller så har det aldrig funnits där.
Man bländade varandra så att det var svårt att se vad som var rätt och fel.
Ett fåfängt försök att lysa upp tillvaron för sig själv och en medmänniska.
Man vill kanske så gärna se det som stämmer.
Men sanningen är att det nog inte är särskilt mycket.

Det var en annan sak också som slog mig idag.
Han är sällan intresserad av att höra på vad som händer mig.
Han vill definitivt inte höra om saker som berör mig.
Han är inte medveten om det, men han avbryter ofta då och börjar prata om något helt annat.
Ett tag trodde jag det var för att det tog på någon känslig punkt.
Men det kan lika gärna vara ointresse.

Däremot vill han gärna att jag ska lyssna på det som berör honom.
Det förstår jag. Vi vill ju samma sak.
Fast från olika håll. I våra olika personer.
Jag delar gärna med mig av mitt inre till någon som vill ta emot det.
Inte till någon som låter det rinna av som fett i en teflonpanna.

Jag behöver interaktionen.
Vi har den när vi pratar om oss.
Vi har den när vi pratar om hur han mår, hans liv, hans nya kärlek.
Vi har den inte när vi pratar om mig.

Han var så lycklig idag när han berättade. Stolt.
Är hans självkänsla så dålig? Så låg?
Och vad hände med den fantastiska prinsessa som kan få vem hon vill?
Som aldrig har lyckats få en man som kan tillfredsställa henne?
Varför har hon nöjt sig? Är hon också så svag i sin självkänsla?

Det var mycket jag hade tänkt säga. Men varför skulle jag ta ner honom? Det vill jag ju inte.
Jag unnar honom att vara lycklig. Inte vill jag att han ska få en massa funderingar.

Fast visst var det en lite underlig konversation när han berättade hur bra han tillfredsställt henne.
Jag undrar hur han skulle ha sett på saken om jag berättade vilket fantastiskt blowjob jag gjorde i helgen.

Vad är det jag behöver egentligen?
Bra sex har jag ju på fler håll. Det finns alternativ.
Bättre sex? Det beror på hur man graderar.
Rent tekniskt finns det annat som lätt mäter sig.
Som har de bitarna han har, men lite till.
De som han saknar. Kanske bara med mig, vad vet jag.

Men rent känslomässigt finns det ingen utom min lagvigde som kan mäta sig med honom.
Det finns ingen som mellan varven kan få mig att känna mig så åtrådd.
Och jag tror det är just den biten jag inte vill vara utan.

Tilliten i en sexuell situation gör ju att man inte behöver stressa upp sig om han slaknar lite.
Det gör inget om han inte fixar precis alla moment. Det kommer en gång när han gör det också.
Jag vet att det varken sitter i mig eller honom. Lusten finns där ändå.

Det kanske är just den sexuella tilliten i kombination med känslan av att kunna göra honom så upphetsad som är så skön. Att veta hur han njuter av min mun.

Och samtidigt faller ju det när han får den på annat håll. Inte kommer han att tänka på min mun när han har sex. Och inte däremellan heller. Inte när han är "mätt" på prinsessan.
Det är ju självklart.

Nej, saker kommer att förändras.
Det rinner ut i sanden.
Kvar blir bara skärvorna.
Som ingen av oss vill ha.

Det ultimata läget

Jag är förmodligen galen.
Men då är jag väl det då.
Det känns ändå som jag gjorde rätt.

Jag hade inte ens ställt klockan i morse.
Så säker var jag på att han inte skulle höra av sig.
Så jag sov faktiskt djupsömn, och var fruktanvärt yrvaken när min telefon pep.
Tur att jag hade ljudet på i alla fall.

Det värsta var nog att det lät som att han lika gärna skulle ha varit hemma.
Fast såhär i efterhand tror jag inte det.

Sju timmar ihop. Det är länge det.
Sju timmar med prat, tankar, funderingar.
Sju timmar...som bara försvann.

Det var lite avvaktande. Jag visste inte var jag hade honom.
Han säger att han inte visste var han hade mig. Fast jag tror honom inte.
Sanningen att säga så tänker jag mellan varven att jag borde kunna avstå.
Ibland när jag iakttog honom idag tänkte jag samma sak.

VI satt där i bubblorna och lekte med tankar. Båda två tror jag.
Men det är det där med ögonkasten. Blickarna. Leendet. Pratet.
Det behövdes bara en beröring. Han fick ta första steget.
Det var ljuvligt att leka med känslan under dagen.
Nudda, småsmeka, slicka, röra, beröras.
Men jag hade önskat att jag hade kunnat leva ut mer.

Det är en skön känsla att få honom så het. Ångande.
Häftigt när det kommer så plötsligt att man knappt hinner reagera.
En skön känsla att ha honom avslappnad efteråt.
Och min känsla när vi åkte hem var att det nog skulle dröja innan vi ses igen.
Och jag saknade hånglet, det där häftiga.

Fem minuter. Det var vad jag hade tänkt att vi skulle använda till att avsluta dagen lite rart.
I mörkret på en avlägsen parkering.
Det blev trettiofem. Hans läppar mot mina sätter igång min vildaste lust.
Jag blir som vax i hans händer. Pratviskandet tunga mot tunga gör mig galen.Orden. Åtrån.
Han har gudomliga händer. Hans tunga är oemotståndlig.
I mörkret där tappade jag totalt all sans och vett. Han också.
Urladdningen var så skön. Så skön.

Jag kommer på ett annorlunda sätt med honom. Svårt att beskriva.
Jag älskar att känna honom i mig. Pulsen. Ryckningarna.
Hans stön. Hans händer om mina höfter.
Sen var vi svttigare än innan vi åkte.

Jag tror vi fick ihop det till slut. Vi hamnar på rätt nivå.
Två människor som tycker mycket om varandra. Som kan dela lek och allvar.
Som kan prata, känna och leva. Prata om allt. Trivas ihop
Och som dessutom har åtrån. Lusten.
Som vet att vi kommer att ha alldeles underbar sex innan vi tar adjö.
Det är det ultimata läget.

Läsa tankar

Han lät trött.
Jättetrött och less.
Jag hoppas verkligen att det inte var jag som fick honom att låta sådär.
Men jag är faktiskt långt ifrån säker.

Vad kan jag göra? Jag kan faktiskt inte annat än hoppas att han mår bra av mitt sällskap i små doser. Eller lagom doser.
Det är väl det vi behöver båda två kanske.
En stunds vapenvila.
Timmar utan avbrutna samtal.
Smärtlindring.

Det är det enda jag önskar mig. Att komma tillbaka till resonemangen på kyrkogården.
Prata otvunget om livet. Om döden. Om allt.
Jag har ingen aning om var vi hamnar.
Men jag tror vi hamnar rätt om vi respekterar varandra.

Tystnad

Jag gjorde ett feltänk. Uppenbarligen.
Jag tror inte det har hänt något.
Jag tror bara att det där "vi kan väl höras i morgon" föll ur minnet.

Eftersom jag smsade, och han inte har svarat, så det kan ju inte ha legat nåt mer på min lott för att höras tänker jag. Och min onsdag står fortfarande till förfogande.
Helt blank för honom.
Jag får väl nåt avbokningsmail innan midnatt kanske.

Eller så blir han borta i tre månader nu.

Och ja. Visst blir jag ledsen.
Det är ingen ide att låtsas att jag inte är det.

Man blir snabbt liten och värdelös på jorden igen.

Grå dag med glitter ändå

Jag är på bra humör. Jag har ont i axeln, ont i magen och ont i huvudet.
Men inte ens det kan ta ner det där jag känner inuti.
Jag borde vara helstressad över resten av veckan, men jag är inte det.

Om det har att göra med att jag kände att Han kanske ändå lyssnade igår, vet jag inte.
Samtidigt är det ju lite gungfly ändå. Jag vet aldrig om han menar allvar med det han säger.
Han skulle göra två ärenden idag och däremellan gissar jag att han träffar Prinsessan.
Fast hon kanske får honom honom på andra tankar vad gäller morgondagen.
Det känns ju mindre bra.

Jag sätter en peng på att han ringer efter sitt sista ärende som han skulle göra klockan halv tre. Om tio minuter alltså. Han ringer nog när han är på väg hem. Vi får väl se om jag tänker rätt.
Jag borde väl leva trygg i förvissningen om att inga planer ändras, men det är jag inte. Jag tänkte nog hela tiden att han aldrig kommer att göra detatt det inte blir av.
DET är en jobbig bit. Jag vill kunna bestämma något och sen leva lugnt i förvissningen om att det blir så. Inte att det blir ändrade planer gång, på gång,på gång......av skäl som enkelt skulle gå att peta undan.
Det är en ovan sits att möta någon som tar så lätt på saker man bestämmer. Som vill ha allt öppet hela tiden. Det blir ett litet stressmoment för mig också. De där stressmomenten som han hade så stor förståelse för i början och som han då försökte undanröja. Funderade på om det handlar om respekt? Eller om det är det där att han tror att han inte behöver anstränga sig längre?

Men jag är ändå glad i känslan och det känns bra.

Enlightenings

Man lär sig absolut något nytt varje dag. Det kanske är det som är spännande med karljäkeln. Att han ibland inte är den han utger sig för att vara, utan kanske mer någon han vill vara. Och så det då i mix med mina insikter om honom. Det blilr en intressant röra.

Vi hade en drabbning igår. Jag tycker sånt är lite välgörande. Trist bara att vi inte kunde ha make-up-sex sen. Jag kan bara drömma om hur hett det hade varit. Han hade nog fått se mina ögon gnistra som aldrig förr, för jag blev verkligen så jävla förbannad på honom igår.
Värst hittills tror jag.

Och när jag har lugnat mig och analyserat så trillar nya pusselbitar ner. En sån sak är det här med långsintheten. Där har vi båda sagt att ingen av oss är långsint. En sanning med modifikation.
Jag blir verkligen arg på en sekund, men jag kan verkligen mitt i ilskan vilja reda ut vad det är som gör att saker krockar. Jag lämnar inget ouppklarat. Sen är det bra.

Han gör precis tvärtom. Stänger av. Och så går han och surar i fyra dagar. Är inte det att vara långsint? Han kanske tänker att långsint är man om man är sur i ett år?
För mig är långsinthet en som inte kan reda ut en konflikt, inte kan ta en utsträckt hand och som surar mer än en timme.

Efter mitt sista sms, som var rart och ett försök till att sträcka ut handen, så stängde han av. Varför? Jo, för att jag var sur. När man petar i känslan så visar det sig att det egentligen var så att HAN blev sur. Och är det något jag blir vansinnig på så är det just folk som försöker överföra sina egna känslor på mig. Som tror att deras känsla sitter på någon annan.
Det där tycks vara ett i många fall manligt fenomen.OM jag är glad, så är du glad. OM jag är sur, så är du sur.

Ska min man städa så beordrar han ut alla i huset i samma syfte.Till skillnad från mig som kan plocka många dagar utan att jag nödvändigt måste ha alla med mig.Har HAN tråkigt, då ska minsann alla ha det. Vad är det som gör att de själva tror att deras känsla måste vara medelpunkten i världen?

Sur förresten. Det var väl det minsta jag var. Och han med. Arg, ledsen, förbannad. Jag är väl bara för noga med distinktionen även i känslouttrycken.

Hur helgen utvecklade sig var också intressant. Han medgav att han självklart skulle ha varit ute med sin Prinsessa och verkligen fått henne att känna sig så, men att han skulle ha kunnat pratat med mig också. Vi hade kunnat sitta alla tre. Han med henne, markerande att hon är hans och så jag då..som..vadå?
Det innebär väl att han egentligen är överens med mig, bara det att han inte förstår känslan av att vara bortvald.
Och hur skulle han kunna det? Han är ju glad, då måste väl jag vara det också?

Han förstod inte heller det jag menade med att det är vansinne att träffa honom med hans svartsjuka flickvän. OM hon nu är det och har ett sånt kontrollbehov som hon tycks vilja ha vad gäller mig, så innebär det väl att hon knappast skullle låta mig slinka ur händerna så himla lätt.
Sen kanske han inte är medveten om vad han signalerar till mig en sån gång.

Jag minns för två år sedan när jag var med en väninna från storstan och träffade mitt ex och hans sambo på en affär. När vi kom ut därifrån ställde hon mig direkt mot väggen och frågade VAD han och jag hade ihop. "Inbilla mig inte att det inte är nåt, på det sätt han tittade på dig, er tysta kommunikation, den var uppenbar för hans sambo också.Bara så du vet."
Och ja,. visst hade hon rätt. Det var en pågående fling just då.

En svartsjuk flickväns ögon skull dessutom se mer än den där sambon såg just då. Så då är frågan...är det det han vill? Vill han starta upp ett svartsjukedrama? Vill han att Den attraktiva kvinnan, Prinsessan, ska få se att han minsann också kan fälla kvinnor hur lätt som helst?

Så mycket vet han, att jag är social, smart och trevlig. Det kan räcka för att få en motståndare ur balans. Jag tror han inser att jag ganska enkelt skulle kunna gå in i ett spel där och manövrera saker till en kant som han kunde må gott av. Jag skulle på några sekunder kunna göra henne orolig som döden för att hon skulle förlora honom.
Och det kanske skulle kännas lite bra för honom att sätta press på henne genom att låta henne få veta att om han vill, så kan han också skaffa sig sällskap hur lätt som helst.
Han kanske behöver bekräfta sig själv med hennes svartsjuka?

Jag kom osökt att tänka på en av hans och mina gemensamma bekanta. En, objektivt sett, verkligt vacker och skärpt kvinna som jag träffade i ett mycket speciellt sammanhang. En sån som faktiskt kan få hela världen. Det krävs en del för att låna ut sin man till en sådan kvinna.
När vi pratade om det där senare, hon och jag, så skrev vi om våra innersta tankar från den kvällen. Jag vet att tanken gick genom mitt huvud att hon var så perfekt. Sjuksköterska dessutom, nu när jag tänker på det.

Men jag minns ännu bättre vad hon sa om mig. Att hon under hela middagen hade tänkt" jag är chanslös mot den där utstrålningen, det där är en sån varm, glad och ärlig person"
Och det ännu mer intressanta var det som egentligen hände efter middagen. Att hennes man som var den som spärrade av henne från mycket just på grund av sin svartsjuka, plötsligt gjorde en helomvändning och sa till henne att "du gör vad du vill, jag kommer att få en underbar kväll"

Hon berättade efteråt att han alltid tyckte att han fick göra ett "nerköp"i de där situationerna. Den här kvällen gjorde han inte det. Och det handlade definitivt inte om skönhet.
Det där slår mig nu mitt i funderingarna. Är det så det blir. Att jag ska gå in och dominera arenan så att hon verkligen känner att jag blir ett hot?
Jag är inte så intresserad av det. Jag vill inte göra henne illa. Varför skulle jag vilja få henne att utstå svartsjukans helvetiska kval?
Jag kommer aldrig att spela det spelet med henne. Eller mot henne.

Oro

Det svider i magen.
Illamåendet väller över mig stup i kvarten.
När jag blir tillräckligt orolig trycker det till ordentligt kring bröstkorgen.
Något är inte som det ska.

Jag har de där flimmerfläckarna längst ut i synfältet och de vill inte ge vika just nu.
När jag tittar på skärmen blir plötsligt allt som om man skulle se det genom ett kalejdoskop.
Det hade ju varit trevligt om man kunde välja när man ska stänga av.
Det kan jag inte.

Försökte lägga mig och blunda en stund. Jag måste fungera idag. Jag har inget val.

Mitt i den där märkligheten tänker jag på Kyrkomannen. Jag undrar hur han mår.
Om han mår lika dåligt som jag?
Besvikelsen kommer över mig. Besvikelsen över att han inte ens bryr sig om att upprätthålla en vänrelation. Att han förväntar sig att jag ska göra det. Slita och dra.

Besvikelsen över att han har bokat en dag med mig i morgon och inte ens bryr sig om att höra av sig. Det sista jag hörde honom säga var just det. "Hur det än blir så får jag lösa det, det ska jag fixa på måndag"
Jag är nog besviken över att han inte kan ringa och säga att han inte fixar det här just nu.
Att han inte ens tänker på att han faktiskt har bokat en sak med mig.
Mycket har jag trott om honom, men inte att han bara skulle låta precis allting rinna ut i sanden. Bara liksom "fade out"

Vad är han rädd för?

Men mönstret är ju detsamma. Han har ju faktiskt stängt av mig förr. Utan ett ord. Men det är ändå inte riktigt jämförbart, för då hade vi inte den relation vi har nu. Jag hade nog trott att han i alla fall skulle berätta om han tänkte försvinna.

Jag gillar inte att han fick mig att bli sorgsen i tanken nu igen.

Att lura sig själv

Just hemkommen efter en tur med kära väninnan. Oj vad guld värd hon är.
Och oj vad hon skrattade när jag återgav gårdagen.
Nej, jag kan inte vara klok. Men okej, vi är två om det då.
Minst.

Hon log åt historien om 26-åringen på Bishops som jag "hamnade med" med innan festen.
Min kollega var gravt imponerad över att det tog mig en kvart att "glittra upp honom".
Men jag var ju så himla glad och flamsig så jag hade säkert fått hela världen på gott humör just då.

Han var så himla speciell, hade språket, kunde flirtkommunicera på det där avspända sättet som bara är SÅ himla trevligt.
Verbal, skärpt och så himla glad i blicken. Vi utväxlade två meningar innan det liksom bara klickade. Man fattar att man har en lämplig motspelare.

Fast jag skulle kanske ha smsat honom som jag lovade...men det hade jag också glömt där senare på kvällen när nån dök upp...jag ville inte lämna ut mitt nummer, men jag tog hans uti fall att.
Shit, nu känner jag mig som en bov. Jag gillar inte att bli sån som inte håller det man säger.

Hann prata på msn med Den unge mannen ikväll. Bra för oss båda tror jag. En ganska allvarlig diskussion,även om vi snabbt slår över i lek.
Det känns rätt så skönt.

Jag börjar tro på att jag är skitbra på att lura mig själv.
Helt geniala lösningar tycks få en massa små problem ur världen.
Som att byta namn på Den siste på msn. Det blev genast mycket enklare när han inte loggade på under sitt vanliga namn.
Det måste väl ändå vara höjden av brytande av betingade reflexer.

Jag märkte den uppenbara skillnaden när jag såg honom logga på på sin Dominansadress.
För ett ögonblick hade jag inte alls saker under kontroll.
Innan jag hann reflektera var den där panik-känslan där.
Jag får byta namn på honom där med så blir det mer lätthanterligt tror jag.

Hade jag vetat att det var så enkelt att lura mig själv skulle jag ha försökt det tidigare.
Ingen blockning mer.
Man kan döpa om alla till något ofarligt som Anders eller Johan eller något annat vanligt som man har många av. Sånna som inte betyder så mycket, men som är kul ibland. Sånna som loggar på och av utan att det berör en.
Eller så kan man döpa Honom till något helt annat.
Något som inte väcker så mycket inom en.

Jag är inte riktigt färdig även om jag är en bra bit på väg.
Kanske kommer vi till det ultimata läget , trots att jag inte trodde det för några veckor sedan.

Mail till min vän

Hej svejs!
Nu är jag hemma i alla fall och jag ser fram emot att prata med dig om våra respektive kvällar.

Plejset var riktigt skoj, så skoj att alla våra planer att eventuellt gå vidare dit eller dit bordlades. Och det var superroligt att gå ut med sällskapet. VI var en hel hop som var kvar tilll slutet. Så fruktanvärt kul med alla och så himla bra snack. Det är så himla skönt att glida in från kanten och på nåt märkligt sätt bli medelpunkt ändå. Och ja,. jag känner verkligen hur himla omtyckt jag är av många. Det behövde jag efter de veckor som varit tror jag.

EN intressant diskussion var pratet om egenskaper med ett par av mina manliga arebtskamrater där. Om att det bara finns en som direkt ger feedback på mail som går ut till alla, och som strukturerar upp frågorna på en hundradel och dessutom skriver så roliga och mellan varven jävligt bitska kommentarer så att alla skrattar sig medvetslösa ungefär vid samma tillfälle när det plingar till i alla inboxar samtidigt.

Det är alltid intressant att höra hur man uppfattas i olika sammanhang. Och det är faktiskt kul att känna att man tycker om många av de där jepparna.

Det blev nästan ännu roligare när det kom in ett helt annat klientel, lövenspelare, fotbollsspelare som jag inte träffat på flera år och faktiskt en och annan handbollsspelare.
Alltså blev jag rätt så friskt bjuden på en del alkohol....jag höll mig till sprit hela kvällen ! Och min plånbok är fasligt orörd,vilket gjorde andra förundrade idag.

Dagens talk blir alltså när den 24-årige stjärncentern i det kända fotbollslaget ( dina grillbekantas son från Jkpg) kommer fram till vårt bord och alla som träffat honom i jobbsituation innan han flyttade söderut tänker att han ska prata med dem, och han istället går rakt fram till mig och säger..fy fan vad roligt att se dig igen, kom igen så går vi och dansar!
Jaha, det var väl första ögonbrynshöjningen.

Varmt som fan att dansa..du vet sådär klibbsvettigt som det bara kan bli på ett riktigt hett dansgolv. Särskilt i de kläderna! Men åh vad vi dansade och åh vad kul det var.
Jag avböjde dock efterfesten hos unge herr M...jag var på väg...men vad snabbt man kan ändra planer...

Har nämligen en del annat som vi ska avhandla..det var nån som dök upp på Plejset, du-vet-vem...trots att han var bjuden på 30-årsfesten..han smsade och skrev vart han skulle gå med festsällskapet, jag svarade att jag blir kvar här...det tog tio minuter innan han smsade att han var där...och så gled han in kysste mig (!) och slog sig ner med armen om mina axlar.....så nu har mina bekanta nåt att prata om. Var fick han plötsligt den där vågade stilen ifrån??
Unga fröken J på jobbet ville veta VEM den där otroligt snygga unge mannen var...tänk att det är så intagande med skönhet? Och så jäkla ung är han väl inte..han har ju..iaf passerat 30 *S*

Och dessutom är jag numera bjuden på nyårfest i baggböle ( av en av hans tjejbekanta) i sällskap med min fästman..dvs han...det ska bli väldigt intressant. Jag undrar om han på minsta lilla sätt har en aning om hur mkt han kommer att få förklara sen? Oj,den där storyn måste vi ta ikväll...du kommer att skratta dig mdvetslös.
Det blev väl lite närgånget med den unge mannen... i baren, på dansgolvet,när vi satt ensamma sen..han är som sugen på att ta i mig och jag vet inte ens om han alltid är medveten om det in public, faktiskt..., vilket andra i sällskapet kommer att prata om i minst ett år!

Och alla som den unge mannen kände som han skulle presentera mig för höjde aningen på ögonbrynen när jag presenterade mig som f till honom som mentor ...jag hade inte en tanke på att det kunde missförstås något i vår relation, jag trodde liksom att det skulle göra att alla skulle fatta att vi bara råkat på varandra där och sen var det bra med det.....men det kunde fullt tydlig missförstås så in i helsicke..... Och när det inte lät honom bekomma för fem öre så struntade jag i det! Vill han att folk ska veta..så är det väl hans problem?

VI tog face-to-face-talket också. Vi måste nog prata om det i kväll när du och jag ses.För kvällen blev minst sagt intressant...och lite ångest kanskes jag borde ha...jag kanske borde ha följt med på efterfesten och inte gått på tu man hand åt rakt motsatt håll...

Dessutom slår mig en sak till när jag sitter här och summerar kvällen. Jag är glad att jag inte ens tänkte tanken att gå till Lottas och att Han inte fick störa min kväll alls, faktiskt. Har inte ens haft sug efter att smsa honom ikväll vilket känns som en seger det med. Babysteps som det så vackert heter.

Jag har kommit så långt att jag faktiskt ärligt hoppas han hade en trevlig kväll och att han fick sin Prinsessa. Självklart är det där han måste lägga sin energi. Jag tror inte han är i stånd att dela på energigivandet. Han har helt enkelt inte tillräckligt av det själv just nu.
Det funkar kanske inte som för mig att energiekvationen är Ge-Få= Perfekt och Energipåsläpp för båda.
Ja., jag vet att du kommer att spöa mig om jag viker ner mig i veckan, men den dagen den sorgen. Han har inte hörts av sen mina sms i fredags, vet inte om han surnade ihop, jag såg att han är inloggad på msn, men han har inte sagt ett pip. Tänk vilken tur att jag inte gick och väntade hela lördag på att han skulle höra av sig som han lovade?

Det känns ändå skönt att lämna bollen till honom utan att jag låter det dränera mig. Det är helt enkelt upp till honom nu. Fredagen var ett vägskäl på det sättet. Jag fick fler kvitton än jag egentligen insåg då. Det måste vi också ta ikväll tror jag.

Vet du vad mer? Jag tror det blir lättare för honom att säga upp kontakten med mig, när han vet att jag inte är ledsen. Det är egentligen jävligt konstigt, men det är som att man måste vara liten och behövande för att han ska hålla fast. Är man inte det, så andas han ut. DÅ ä r det lugnt,,,,ingen är ledsen....bra...Då kan han släppa. Jag har inte tänkt på det. Och inte vill väl jag ha honom för att han tror att jag är ledsen? Vi får väl se om jag tänker rätt? Eller om det är ett "feltänk"

Nu är det sängdax för mig, klockan är halv sex, men jag ser fram emot en givande pratstund med min kära väninna i morgon. Hon som jag skulle kunna ta en kula för ;)
Kram och godnatt...

**************

Jag fick svar ganska omgående. "Vad underbart att du äntligen lever igen"

Ärlighet

Märkliga saker som kommer upp i mitt huvud såhär innan jag ska gå och lägga mig.
Som en sak han sa idag när han pratade om Den andra.

Jag visade honom en konversation jag hade med henne den där hemska kvällen.
Hon uttryckte sig lite märkligt på ett ställe. Om att de skulle gå och lägga sig.
"Jag pratade med henne på msn då, jag var inte där" svarade han.

Visst är det märkligt att han säger att han aldrig blockat mig på MSN?
Särskilt som han inte var uppkopplad på MITT msn en enda minut den dagen.
Och absolut inte då.
När jag inget hellre hade önskat än att hans namn skulle dyka upp så att jag hade fått reda ut ett och annat.

Jag undrar hur många fler saker han ljuger om?
Är det nödvändigt?
Hade inte vi lovat varandra att vara ärliga?

Det är nog mycket jag inte vet. Men jag vet att jag är ärlig med honom.

Fan vad rädd jag blir när jag tänker på det. Vem vet vad han kan ställa till med för mig.

Valmöjligheter

Det verkar som att jag har två val.

Det ena är att låta honom förstöra min helg. Det andra är att vägra låta honom göra det.
Jag tänker välja det sista.
Han gjorde ett tappert försök, men jag tänker inte låta min kväll i morgon gå åt till att ha ångest för att han ska dyka upp för att ignorera mig.
Jag tänker inte låta en rolig kväll förmörkas av honom.


Jag tänker inte ens spela ut honom. Jag tänker ha trevligt med människor jag tycker om.
Ett bra val.

Tänk vad märkligt det är att han spelar dubbla roller.
Han skulle kunna vara den som verkligen gör min morgondag ljus och glad.
Men han väljer att vara den som gör min morgondag mörk och kuslig.
Han har båda alternativen.

En viktig sak sa han idag. Vi skulle aldrig kunna bo ihop.
Vi skulle ha haft ihjäl varandra inom en månad.
Jag tror han har rätt. Det märkliga är att jag är gift med någon som har samma intensitet och styrka som han. Men han rår på mig. Orkar med. Ser mina förtjänster.
Älskar mig för att jag är just den passionerade människa jag är i alla lägen.
Det krävs en speciell man för det.

En man som inte behöver en kvinna som ska tas om hand.
En kvinna som klarar sig själv och utmanar ödet, kraften i dem hon möter.
En kvinna som tror att saker alltid kan utvecklas och bli bättre.
En kvinna som gillar när det sprakar och gnistrar.

Jag är nog inget för hundpromenader och vädersamtal.
Jag är alldeles för mycket dobberman och tromb i en och samma person.
En lagom sjuksköterska som håller handen och håller koll är nog mer lämpligt.

Jag tror vi kommer att bränna oss båda men på helt olika sätt.
Jag på glöden. Han på spisplattan.

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka.

Det var så nära att bli en riktigt bra dag.
Trots en ganska hackig inledning i morse
Men hur det nu var lade vi allt sådant och sidan och försökte hitta den där trådändan som vi en gång började nysta i.
Det gjorde vi ganska fort.
Det blev hett, intensivt, häftigt.En urladdning.
Och det följde ett ganska bra prat på det.

Jag kände när han åkte att jag var ganska lugn inombords, för första gången på väldigt länge.
Och ja, jag kände att han tyckte om mig.

Vi gjorde ett uppgör vad gäller energidränaget. Ingen av oss vill väl egentligen tömma den andre.
Det blir en omöjlighet om all kontakt oss emellan ska handla om försvar och åderlåtelse.
När vi egentligen bara vill göra varandra lyckliga.
Så vi bestämde oss för att under fem dagar inte skicka annat än söta sms.

Jag ansträngde mig, det gjorde jag faktiskt. Det var ingen större konst, eftersom jag var så glad i känslan och tänkte behålla den.
Kände att det skulle bli en bra helg, särskilt om vi på ett eller annat sätt kanske skulle stöta ihop i morgon också.
Så när jag fick svaret öppnade jag utan en tanke på vad som skulle kunna komma.
Det skulle ju bara vara glada spirituella ord.

Det var det också.Till en början.
Men slutraden fick mig att sätta i halsen.
"Om vi ses i morrn och jag har Den attraktiva kvinnan med? Kan vi uppföra oss då? *blink*"
Jag var tvungen att läsa om raden flera gånger. Vad menar han?

Menar han att vi ska gå på samma ställe och så ska han sitta och
hångla med sin nya kärlek inför mig?
Vill han att jag ska få se vilket kap han har gjort?
Vill han visa mig vad han går för?
Försöker han göra mig svartsjuk?
Eller ville han helt enkelt säga att jag inte skulle ställa till en scen om jag träffar dem ute?
Ska jag låtsas att vi inte känner varandra?
Eller vill han bara göra mig illa?

För honom har det varit viktigt att visa den han är ute med att det är hon och ingen annan som är aktuell.
Det har han berättat för mig tidigare. Hon ska kunna vara stolt över honom.
Det innebär per automatik att det är en av oss som ska få känna på hur det är att vara bortvald.
Gissa vem.

Bara söta sms. Var det här ett sånt?
Hur kan en människa vara så grym, utan att hans ens är medveten om det?
Eller är han det? Vill han se hur långt han kan driva mig utan att jag hatar honom? Psykisk dominans?

Skulle han gilla att jag stämde träff med honom ute och sen hånglade upp nån 29-årig kollega och inte ägnade honom en blick?
Inte ett ord?
Ja eller möjligen log lite kokett mot honom när jag blev kysst på halsen.
Hur tänker han?

Jag ringer min adekvata vän.Jag berättar om dagen. Om hur bra jag mådde när jag åkte hem. Om uppgöret.
Hon lyssnar intresserat. Jag läser upp mitt skickade sms. Hon skrattar.
Så läser jag hans svar och hon tystnar. Utan ord hör jag vad hon känner. Hon blir så ledsen för min skull
"Han hade en så bra chans att hamna i ett plusläge. Hur kan han rasera allt han byggt upp med möda efter allt, med en mening?"

Ja, det är väl en fråga jag också ställer mig. Hennes förklaring var väl iofs rätt så enkel. Han gör en överföring. Om hans känsla är bra, så måste min också vara det. Är han glad och lycklig för henne,så borde jag också vara det.

"Det är väl hans drömscenario. Två kvinnor han tycker mycket om. Den ena som han har gudomligt sex med och den andra som vill dela hans hus. Det är klart att han kommer att trivas med att ställa er bredvid varandra. Hans båda kvinnor. Förstå vad han ska känna sig älskad"

Jag svarade så snällt jag kunde på hans sms. Jag bet ihop. Jag borde inte ha svarat alls.
Jag är mest bedrövad för att han fick rasera allt så fort. Och jag är bedrövad över att han inte svarar.

Över att han inte ens försöker säga något snällt nu. Det känns som att det blir som vanligt och den här gången är det inte mitt fel.
Något säger mig att han inte kommer att höra av sig som han lovade heller.

Varför kan inget någonsin vara enkelt?

Vargtimmen

04.15 står det på klockradion.Vargtimmen

Jag minns nätterna efter min sista förlossning.Sista gången på BB.
På den tiden fanns vårdavdelningen på hotellet bredvid sjukhuset.
Där låg också många cancerpatienter som var där från när och fjärran.

Jag minns Vargtimmarna när jag stod med det lilla knytet i famnen och blickade ut över parkeringen.
Jag minns de många fönstren, där ljuset var tänt.
Jag undrade alltid vad som dolde sig bakom dem.
Hur kände sig alla människorna i alla dessa rum just då.
Vilka av dem var glada över att ett nytt liv just hade givits dem.
Vilka stod därmed outsäglig ångest för att livet snart skulle tas ifrån dem?

Jag tänker ofta på just de där nätterna när jag vaknar i Vargtimmen.
Funderar vad som hände med alla.
Jag ser varje fönster framför mig.
Det är tio år sedan nu. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.

Jag tänker på mina närmaste. Vad de gör just i det här ögonblicket.
En vilar tryggt i någons famn, i någons hus, på en plats där ovissheten råder. Men trygg i tanken. En vargtimme där hon sover för omväxlings skull.
En ligger hemma med outsäglig ångest och växlar tankar i etern med mig just nu. För att överleva.
En vilar i havet. Spridd för vinden på en plats där jag inte längre kan nå henne. Hennes ångest är över. Kanske är hon lyckligast av alla just nu.
Och så Han. Vad gör Han? Han känns ändå som en av mina närmaste just nu, trots att grenen han sitter på är så tunn, så tunn.

Klockan hinner bli 05.15. Jag funderar vad Han gör just nu.
Om han kliver upp just nu. Trött som bara den.
Vad Han har för känsla i kroppen.
Kanske mer vad Han har för känsla i själen.

Jag funderar på hur ljuset strömmade ut från vårt fönster, i just det huset, den där kvällen för exakt fyra veckor sedan. Innan allt.
Den där kvällen som vi investerade så mycket i. I alla fall jag.
Två närhetstörstande själar som hittade något i varandra för stunden.
Det känns så långt borta. Det är märkligt att man så enkelt skulle komma tillbaka dit.

Just nu undrar jag vad hans första tanke är när han tänker på den kvällen.
Hur ser den omedelbara minnesbilden ut. Vad är det första som flashar förbi hans huvud.

Jag skickar en tanke. Han kanske får den i drömmen. Där är det kanske lättast att nå fram till honom.

Medvetslös

Klockan har just bara passerat åtta. Och jag är så trött så jag har svårt att hålla mig upprätt.
Det är lite samma känsla som när någon dött.
Man blir så enormt tömd inuti av alla ledsenhet att man nästan blir avdomnad.

SÅ vad gör jag. Lägger mig i sängen och tittar i taket. Försöker sortera tankar.
Räkna plus och minus. Vad är bra. Vad är dåligt.

Sundinmunnen dyker upp på msn. Vi har inte pratat på ett år. Han frågar hur det är.
Jag svarar ganska ärligt. Det är ganska skönt att kunna prata ur sig en del av det som tär.
Det är svårare när ens närmaste undrar vad man tänker på och man är oförmögen att svara.

OM någon var död hade jag i alla fall haft legalt skäl att vara ledsen. Det har jag inte nu.
Nu är det bara att bita ihop.

Hur slutar sagan? Om jag det visste. Jag vet bara att jag måste vara på banan innan lördag.
Just nu har jag lust att göra som den där natten i juni, när jag stack från allt. Hotellnatten.
Ta in på Royal och sova i anonym säng. Med eller utan sällskap. Tanken lockar.
Skönt att gå från krogen till manglade lakan. Bestämma själv. Vad jag vill.Ingen annan.

Jag önskar att man hade mer än 10 minuter och 46 sekunder åt gången till att reda ut saker.
Jag önskar att man inte behövde prata väder och vind medan han klädde på sig med en hand och kollegan på armlängds avstånd.
Jag önskar att jag hittade ledtråden till energipåsläppet.
Jag önskar att han ville ge och inte bara ta.

Det är ju faktiskt så att han väljer att göra det. Han tar.
För att det är det han behöver. Det är ju därför jag är hans energigivare.
Han kanske måste ta av mig för att kunna ge åt andra håll. Det låter logiskt , men känns inte särskilt rättvist. Så varför ger han inget till mig längre? Räcker det inte?

Kanske måste han inse att om han bara tar och tar så blir det till slut ebb i hans energigivare.

Jag har inte tänkt på det så. Men kanske är det så att jag inte är i behov av att veta att jag är till god hjälp i hans nya förhållande. Jag tror han tänker att jag borde bli glad åt att han säger att han lyssnar på mig och lyder mina råd. Jag tror han tänker att jag som är så adekvat borde uppskatta att han ger mig creds för mitt analytiska sätt att tänka.

Medan jag nog mer behöver en kram, en tanke, ett sms, ett mail, en känsla av något helt annat.
Att han tycker om mig. Att han tänker på mig med vällust. Att han kommer ihåg det vi delar. Att han fortfarande minns hur det känns. Att tanken svindlar ibland. Å andra sidan kanske den inte gör det. Och jag vill ju inte att han ska ljuga.

Men jag tror att just det är det jag behöver.

Jag är nog inte ens särskilt krävande. Han läser bara inte koderna längre. Eller just nu.

Ledsen

Varför ska jag vara den starka.
Varför ska jag vara den snälla.
Varför ska jag vara den som väntar.

Vet jag inte mitt värde?
Har jag glömt?
Eller tog han det bara ifrån mig?

Jag tror att det som gick upp för mig idag var nästan det värsta.
Insikten om en massa saker.
Jag förstod det bara inte själv.

Jag var väldigt ledsen sen vi hade slutat prata.
Först var jag bara arg.
Sen blev jag så fruktansvärt ledsen över det sätt han nedvärderar mig på.
Det är ju faktiskt det han gör.

Det han egentligen berättar för mig varje dag är vilket värde han har.
Jag har ett värde när alla andra möjligheter är uttömda.
Det som tog hårdast idag var nog hans ord om längtan efter närhet.
Det känns som ett slag i ansiktet när det är det enda jag har erbjudit honom.

Det är bråttom nu. Han måste agera snabbt. Vilken dag som helst kan nymfen säga att hon inte tänker vänta. Den attraktiva kvinnan. Hon som kan få sex när hon vill. Hon kan hitta något annat. Varför skulle hon vänta på honom? Han som bara är en enkel man.
Och då är han körd. Då försvinner luftslottet. Det han har byggt sin nya vardag på.
Vilken slags tilltro har han i en sådan relation?
Är han så osäker?
Vill han ha en kvinna som vilken sekund som helst byter bort honom om det dyker upp nåt roligare?

Jag hoppas vid gud att han aldrig känt det så med mig. Att han suttit med dåligt samvete och panik för att han inte kunnat ge mig det jag velat. Det är nog mitt i den tanken det slår mig.
Han har aldrig känt så med mig. Jag är ju inte den attraktiva kvinnan.
Jag står kvar. Jag som är snäll. En egenskap han tycker om.
Det är inte så bråttom med mig. Varför skulle någon vilja ha mig? Och jag tycks ju vilja ha honom, så då är väl saken klar?

Plötsligt slår det mig att det han har gjort är just det han är så rädd för att själv bli utsatt för.
Han byter bara bort mig mot något roligare. Jag passade inte in i hans krassa livsmönster.
Nu är han rädd för att hon ska göra samma sak. De kanske förstår varandra ändå. De är nog samma typ.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Om han hade den blekaste aning om vad som krävdes av mig för att orka med det påföljande samtalet.
Jag som är så rak och tydlig. Mig kan man trampa på som man vill. Jag överlever alltid.
Jag säger väl till om det blir för mycket. Annat är det med den otydliga och mystiska kvinna som han måste vara lite varlig med. Där man måste anstränga sig.

Han har ingen aning om vad som rör sig i mitt huvud.
Han har ingen aning om vad som rör sig i mitt hjärta.
Eller så skiter han helt enkelt i det.

Min enda överlevnad idag var att ringa en livlina.
Hon trodde inte sina öron.
"Lyssna på vad du säger. Menar du på fullt allvar att du ska tvingas sitta och lyssna på hur mycket han vill vara med henne och sedan trösta honom för att han är ledsen för att han inte kan det? Du, han har passerat alla gränser"

Han ringde vid lunch som avtalat. En signal.
Han var förmodligen lättad att jag inte svarade.
Han var förmodligen lättad att jag inte ringde tillbaka.

Jag vill inte ha hans medlidande. Jag vill inte ha hans dåliga samvete på mina axlar.

Det enda jag någonsin har velat ha var hans omtanke, han uppriktiga längtan, hans tankar.
Det enda jag någonsin krävde var att få känna mig älskad ibland.

Jag fick medlidande och dåligt samvete. Jag fick ursäkter för att hålla skenet uppe.
Han är en god människa som gör sitt bästa för att jag inte ska bli ännu mer ledsen.
Det värsta är nog att han tror att det är rätt sätt att "hantera situationen"

Det enda jag begär nu är respekt. Det enda jag får är tystnad. Inte ett pip.
Hur ska jag kunna tro något annat än att han är glad att slippa?
Hur ska jag någonsin kunna tro på att jag finns i hans medvetande, i någon annan form än dåligt samvete? Hur ska jag någonsin kunna tro att jag har ett värde för honom?
Kan han någosin förstå hur det känns att aldrig vara längtad efter?

Jag är bara så himla bedrövad över att vissa saker inte betydde något.
Jag är bara så fruktansvärt ledsen att inte ens orden han sagt sista veckan är ord han menade.

Det känns tomt att inte finnas i någons medvetande.
Det känns tomt att inte ha sitt medvetande bebott.

Sår

Jag sårar dig.
Jag sårar henne.
Orden är hans.

Han fortsatte.
Vi behöver närhet hon och jag, sa han
Vi behöver sex tillsammans, sa han
Vi behöver varandra, sa han
Jag sårar henne för att jag inte kan ge henne det jag vill och borde, sa han
Jag känner hur frusterad hon är, sa han

Det är ju en bra insikt om man vet varför man sårar någon.

Men jag undrar om han har en aning om hur djupt han sårar mig?

I samma sekund sombokstaven dök upp så visste jag.
Jag visste att något plötsligt var uppenbart.
Något oförlåtligt.
Jag visste bara inte omfattningen.

Det är märkligt det där att jag så snabbt får känslan. Inte tolkad via en blick eller via ett ord. Bara genom känslan. I luften. Det var flera våningsplan emellan. Massor av luft. Och ändå visste jag direkt, utan att ett ord eller en blick var växlad. Inte ens en fysisk närvaro.

Det är långa minuter när man väntar på sin dödsdom. Jag hann plocka bort mycket ur min telefon under den tiden. Ungefär allt.
Mest ledsen var jag nog över mitt norska mms. Och så över godnattbilden från Den unge mannen. De övriga kanske jag får i ny tappning... Vad vet jag....Bilden från torpet skulle jag gärna ha haft kvar, den var så "rätt".

Det blev många hårda ord. Och jag hade ganska snabbt min strategi klar. Och mitt trumfkort var oöverträffligt.
Det goda i alltihop är att han för en gångs skulle lyssnade färdigt. Det krävdes att jag skulle skära av honom båda hälsenorna för det.

Först lät han ilskna ord rinna över mig i en aldrig sinande ström.
När han tystnat försökte jag få förklara, reda ut, det jag kunde.
Det resulterade i fler ilskna ord. Så många att han nog tyckte att jag gått i golvet så hårt av knocken att jag inte skulle ta mig upp igen.

Det är märkligt vad saker kan vända fort. Fascinerande. Aldrig hade det funnits en tanke på att det skulle vara jag som stod där med rak rygg när spelet var över.

Min första tanke var nog att jag skulle få ge upp Den siste. Han.
Jag insåg att det var det offer som skulle krävas den här gången. Jag skulle inte ens få välja.

Det var märkligt vad mycket enklare det kändes att ge upp någon den här gången. Förra gången det hände, för länge sedan, kändes livet väldigt meningslöst just då. Det var som om den enda gnista som höll mig uppe just då togs ifrån mig. Jag tappade luften.
I fem dagar vägrade jag hårdnackat att släppa kontakten. Jag ville ha kvar pratet.
Sen gav jag upp. Fogade mig. Trodde han.

Jag hittade bara en annan väg. Hade jag släppt honom då, hade jag kanske aldrig blivit klar med honom. Är jag det nu?
Det är ett halvår sen vi pratade i telefon, på en skrapig mobil på en internationell flygplats. Jag minns känslan.
Jag minns fortfarande han sätt att titta på mig. Jag minns fortfarande hans suck den sista minuten den dagen. Morgonen efter.

Men nu är ny tid.
Jag lät Honom, Kyrkomannen, få veta. I ett enda pip delgav jag honom vad som hänt. Han ville veta vad som skulle hända nu. Jag frågade vad han hoppades. Han svarade aldrig.
Kanske tänkte han precis som jag att det var en enkel väg ut. Ingen av oss behövde bestämma.En konsekvens helt enkelt.

Ödets ironi var att vi pratat om just det några timmar tidigare.
Ödets ironi var att det var Honom jag pratade med när jag blev rannsakad och kontrollerad.
Precis som Den andra gången för länge sedan. Då pratade jag med mannen i fråga 300 mil ifrån mig.

Nu blev det inga val. Jag fick själv dra upp riktlinjerna. Jag behöver inte stänga av Kyrkomannen.

Men tanken lämnar mig inte.
Kanske Han hoppades på ett clean cut.
Kanske tänkte Han göra som vanligt.
Ta bakvägen ut. Låta någon annan bestämma, så man slipper ta ansvar.
Sen kan man fortsätta att tycka synd om sig själv, känna sig usel, men samtidigt behövd och älskad.

Att få energi

Jag berövade honom en timmes sömn.
Det blev ett intressant samtal.
Det blev ett sånt samtal som har ett stort värde för mig.
Precis ett som jag vill ha.

Och vad blir följden av det?
Att det gnistrar och sprakar i hela mig. Han känns farligt nära igen.
Åh, vad jag önskar att vi kunde behålla just den här känslan mellan oss.

Det är inte svårare än så. Det som är svårt är att veta hur mycket allvar han menar med leken.

Med mycket allvar leker jag med tanken att se honom en timme i morgon. Han kunde vara här strax efter åtta. Han kunde vara tillbaka strax efter tio.
Jag skulle vilja leka som nyss.
Vi skulle smsa från tidig morgon. Hetsa.
Vi skulle prata på vägen hit. Minnas. Hetsa.
Jag skulle berätta vad jag vill göra med honom. Och han skulle veta att det skulle ske inom en halvtimme. Eller inom minuter.
Vi skulle utbyta EN blick sedan dörren stängts.

Sen skulle vi ha fruktansvärt bra sex en timme. Eller två.
Jag skulle smeka honom som han älskar.
Jag skulle bli smekt som han älskar.
Min tunga skulle finnas för honom.
Hans tunga skulle finnas för mig.
Vi skulle tänja gränsen en millimeter till och göra en sak vi inte gjort än.

Vi skulle uppnå det där ultimata igen. På ett par timmar.
Och komma påfyllda, avslappnade och glada tillbaka till våra respektive liv.

Jag är nog bättre på att göra verklighet av mina drömmar än han.

Reflexioner

Det duggar tätt med tankar idag.
Somnade inte förrän halv fem i morse. Låg och funderade på det jag skrev här innan jag somnade.
Bestämde mig för att sova ut idag. Slog telefonen på ljudlös, lade av luren på fasta.

Sov oroligt. I någon sorts tillstånd mellan vakenhet och dröm. Osorterat. Djupsömnen kom inte förrän senare och vid lunchtid vaknade jag med smällande huvudvärk.

Mr M dyker upp igen. Han har gjort det ganska ofta senaste veckorna. Vi pratade en del i telefon förra veckan.
Nu är han ledig en vecka och tycker att vi har massora av tid och möjlighet.
Möjlighet till vad?

Är det något jag aldrig kommer att ångra är det du, säger Mr M.
Jag behöver bara se dig dyka upp så minns jag dina läppar. Du får mig att minnas så många underbara saker vi gjorde ihop.

Det känns bekant. Är det så män tänker? Hur tänker jag?
När jag träffar Mr M i verkliga livet suger det till i magen. En motstridig känsla. Jag kan minnas hans händer, hans mun, hans blick. Hans mycket speciella sätt att kyssas. Känslan av att känna sig så obevekligt omtyckt och älskad.

Men jag kan också minnas det som gjorde så ont. Uppbrottet. Anledningen. Dagar av väntan. Hans rädsla. Min rädsla.
Var det värt det?
Kanske.... men vill jag hamna där igen?
Förmodligen inte....

Jag pratade med Honom....han som gör så ont mellan varven nu...min sista.....om precis det där som hände med Mr M. Jag berättade om det som gjorde så ont med Mr M. Om hur allt hände. Om varför jag var tvungen att blockera Mr M för att överleva. Jag minns hur ledsen jag kände mig bara av att prata om det den där dagen i bilen.

Jag är inte Mr M, sa han. Du glömmer att han och jag inte är lika. Det blir inte så mellan oss.
Jag ville så gärna tro det. Nu ångrar jag att jag gjorde det. Om inte om...

Det värsta är nog att det som jag hade upplevt och berättat om hände tre dagar senare. Med en man som just försökt övertyga mig om att han inte var som...Mr M....

Är det jag som är korkad, eller har jag bara en fallenhet för män som inte ens själva vet hur de tänker?
Som kanske gärna utger sig för att vara något de inte är?
Inte för att medvetet ljuga eller bedra.
Mer för att de så gärna vill vara en annan person.
En person som de inte är.
Ett luftslott?

Jag ångrar inte enstaka händelser. Jag ångrar inte alla känslor. Men visst önskar jag att det inte hade gjort mig så illa. Och visst hade jag kunnat backa tillbaka in i känslolösheten mycket enklare om jag hade fått alla fakta på en gång.

Det finns ett mönster till som slår mig. Vi levde båda i en relation. Det var vårt utgångsläge. Jag ville inte ändra mitt liv. Men jag ville ha fler pusselbitar i det. Fler upplevelser. Fler tankeutbyten.
Så var uppgöret.

Nu inser jag att han resonerade precis tvärtom. Han ville ändra sitt liv. Han sökte sådana som inte hade en relation. Kankse för att få hjälp ut ur sitt eget liv. Trampolinförhållande.

Jag kan nog vara en dålig sådan. Jag är för krävande. Tänk om vi redan då hade pratat om vad som var våra olikheter. Vad mycket lättare saker hade varit.

Så gick en dag...

....ur mitt liv...och den kommer aldrig åter.
Är det bra eller dåligt?
En del dagar saknar man inte.
Andra vill man uppleva igen.

Idag vill jag inte ha tillbaka så många gånger.
Mycket har strulat och jäklats.
Klockan är timtals efter midnatt och jag har kanske saker under kontroll om man ser till det tekniska.

Jag hade hoppats att vi skulle ses. Mest för att definera känslan. Kanske för att komma tillbaka till den jag vacklade i när jag satt mittemot honom på en restaurang en bit utanför stan en gång i början. Göra honom mer ofarlig, på något sätt.

Men det är så himla svårt när det kommer så motstridiga budskap.
Ena minuten övertygar han mig om att han vill träffa mig.
I nästa sekund drar han undan mattan.
Det svänger från ena timmen till den andra. Är det för att han är osäker själv?

Som i fredags. Från att vi ska ses, till att han är trött, till att han vill i alla fall, till att han nog är för trött, till att han nog ska höra av sig och kanske heja under kvällen, till att det inte blir.
Vi tar det på måndag istället, säger han....

Tidig måndagmorgon och vi pratar. Jo, han vill gärna ses.
Det finns bara en sak som kan förhindra det. Den händer inte.
Jag är så blåögd att jag tänker att han skulle säga om han inte ville.
Jag tar med mig några saker som jag tror han blir glad åt.
Jag tar på mig något som han kommer att le uppskattande åt. En intern grej.

Sen strular saker. Sent på eftermiddagen kommer hans sms. Han vill gärna prata.
Det gör vi, i tio minuter. Kvällen är lugn, säger han. Inget planerat. Fri tid. Precis som min.
Jag ställer krav. Vill att han hör av sig om det inte blir så.

Det är väl klart det inte blir så. Planerna är ändrade. Tiden finns inte. Jag förstår det. Saker kommer emellan. Varför skulle han välja att se mig?När det finns så mycket annat han hellre vill.
Känner mig lika högprioriterad som ett tandläkarbesök.

Jag vet inte varför han säger att han vill ses.
Ibland tror jag att han menar det i samma ögonblick som orden far ur honom.
Han kanske lurar sig själv också? Det kanske bara är så att det inte känns lika bra en timme senare.
Eller så tror han att det känns bättre för mig att höra dem, även om det inte blir så.
Medlidande. Eller nåt.

Det blev inte den där torsdagen i torpet. Det blev inte den där kvällen i stan. Det blev inte den där lördagen hos mig. Det blev inte måndagen efter. Det blev inte dagen i stan. Det blev inte kvällen ute. Det blev inte idag. Det blev inte ikväll.

Är det inte lättare att säga att man inte vill? Varför vill han hålla allamöjligheter öppna om han redan har bestämt sig? Eller är det just det att han vill ha en c-plan om alla andra skulle spricka?

Vi pratade om att göra något speciellt en dag nästa vecka. Tisdag eller onsdag. Hans förslag.
Han vill så gärna....säger han. Jag önskar att det blev så.
Att han avsatte tiden oavsett vad som händer. Att det där är så viktigt för honom att han för en gångs skull har det som plan A och inte låter saker komma emellan.

Men jag vet att det med största sannolikhet inte blir så. Hur besviken blir jag då?

Be nice

Be nice until its time to not be nice
Är det där jag är nu?

Det kanske beror på vad man lägger i begreppet. Om man inte njuter av att vara riktigt "unpleasant" så måste man kanske välja sina strider. Man måste göra det där överslaget att det ger tillräcklig tillfredsställelse. Han måste vara värd en dålig känsla.
Ingen känsla alls är inte tillräckligt.
Som i War of the roses. Eller som Gabrielle Solis.

Hat är bättre än likgiltighet.
Medlidande är nästan värre än hat.
Att älska någon är nog bäst.
Men det gör ibland mer ont än hat.

Det är märkligt hur kärlek och lust kan få alla andra känslor att rinna av en ibland.
Min bubbel-pojke pratar med mig om lust. Jag berättar om en episod med en ung man, för länge sen. En släkting. Minnet väcker sådana starka känslor att de överskuggar allt annat.
Jag borde maila honom idag och säga just det.

Erase and rewind

Erase and rewind'
cause I've been changing my mind

Cardigans dånar ur högtalarna. Tänk att jag alltid har sånt hopp i musiken.

Jag undrar hur jag skulle känna om jag sade några ord öga mot öga, och han bara vände om och gick?
Känslan är densamma.
Ibland känns det märkligt att man inte har något av det som i vardagslag kallas vanligt hyfs, på nätet.

Idag insåg jag att den enda gång vi egentligen har kontakt på nätet eller i sms-form, är när han är pressad eller måste ha min hjälp. Blir han nervös för något, så har han plötsligt koll på sin telefon samma sekund. Då går det bra att skicka meddelanaden hur snabbt som helst.
Gör han mig nervös eller ledsen för något, så svarar han med kompakt tystnad.
Den gyllene regeln, "Det du vill att andra ska göra mot dig, ska du också göra mot dem" , den existerar inte. På det klassiska medelålders manliga maneret är han mest inresserad av sig själv.
Hur kan man leva så?

Blir han stressad för att saker händer på nätet som han inte kan överblicka, då passar det att prata. Då är han plötsligt "online" fast han är "away". Som genom ett trollslag vill han kommunicera. För nu "råkade"han sitta där...
Och så begär han att jag ska tro honom?

Precis samma fenomen råder om han misstänker att det är han som inte får bestämma över hur jag ska agera. Det vill säga att Han tappar kollen. Han får inte välja. Han tappar möjligheten att vara den som styr och ställer.

So where did you see me go, it's not the right way you know
where did you see me go
No, it's not that , I don't know
I just don't want it to grow
It's not that , I don't know
I've changed my mind
I take it back

Hur ska vi någonsin kunna upprätthålla någon form av vänskaplig relation, någonsin?
Det är för mig en gåta.
Jag har inga vänner som behandlar mig så. När ska jag sluta försvara Honom inför mina nära som onekligen har en del synpunkter på hans sätt att behandla mig?
Och hur kan jag själv låta mig luras, hur kan jag låta honom trampa på mig gång på gång?

Yes, I said it's fine before
I don't think so no more
I said it's fine before
I've changed my mind
I take it back.
Erase and rewind'cause I've been changing my mind
I've changed my mind

Är det värt det? För vems skull?

Boostad

För första gången på vad som känns väldigt, väldigt länge kände jag mig riktigt lycklig och hel.
Det är då man inser vad lite andra saker betyder i det stora perspektivet.

Det kanske låter märkligt, men ett faktum är att det som gjort så ont, också fått mig att uppskatta när jag mår bra. När jag är lycklig. Sånt jag tagit för givet.

Det är underbart att vara tillsammans med dem man tycker om.
Det är häftigt att låta energin man har inne i sig sväva ut över ett neonsprakande dansgolv.
Det är alldeles fantastiskt att låta tankarna flyta, blickar fastna i varandra, kroppar klistra sig mot varandra både lekfullt och med underton av allvar.

Det är skönt att känna en hand smyga sig in i ens handflata när ingen annan ser.
När bara vi vet.
Jag hade glömt att läppar kunde vara så mjuka.

Men jag leker med elden.

Tillit

Jag är inte korkad.
Jag är bra på att leta och ta till mig information.
Det är inget fel på min slutledningsförmåga.
Jag är helt enkelt en skärpt tjej.

Jag skulle ha kunnat spela ut honom på alla sätt.
Jag skulle ha kunnat rasera hans nya liv i en blinkning.
Jag skulle ha kunnat använda informationen.

Jag skulle ha kunnat låtsas som det regnade hur länge som helst.
Jag skulle ha kunnat låtsas som jag inte visste.
Jag skulle ha kunnat låtsas att jag aldrig förstod kopplingen.

Trots att det var det han gjorde mot mig, kunde jag jag inte.
Jag kunde inte.

Jag är alldeles för ärlig.
Jag skulle aldrig vilja honom så ont.

Jag hoppas verkligen han förstår vems sida jag står på.
Jag hoppas verkligen han förstår vad det är värt.
Men jag ver fortfarande inte om han tycker jag är värd det.

Det är det som är det kusliga.

Feltänk

"Du har så många feltänk"
Orden är hans. Jag funderar på om det är rätt ord? Feltänk?

Jag kanske har ett annat sätt att tänka, men är det feltänk för det?
Är saker feltänk så fort de inte är som hans tänk?

Jag kan förstå om han tycker att jag bildar mig uppfattningar om situationer som inte överensstämmer med hans bild av dem.
Vad jag inte kan förstå är att han inte försöker rätta till dem då? Varför försöker han inte kommunicera?
Varför nöjer han sig med att konstatera att jag tänker fel, och rycker på axlarna? Hur svårt kan det vara att skriva ner några rader om vad som inte stämmer? Hur svårt kan det vara att slå en signal och berätta?

Det han inte förstår är att mina referensramar från honom handlar om en tid när det var "han och jag". Jag vet ju vad han är kapabel till. Precis som han vet vad jag är kapabel till. Det är väl den enda verklighet vi har av varandra. Jag vet att tid till prat aldrig har varit ett bekymmer för honom, det handlar om vilja.

Igår insåg jag plötsligt att han vet för lite om mig. Den bild han har av mig gör lite ont att se för mig. Det är nog inte den person jag vill vara, från en utomståendes perspektiv.
Hur kunde den bli så fel? Är det den bilden han ska förmedla till andra nu?

Jag hann till och med fundera på om senaste ( eller kanske sista) gången vi sågs var hans sätt att "göra rätt för sig". Lite "nu när jag var en sån skitstövel så får jag väl lov att ta nån dejt och göra det jag ska så jag inte får skit för det också"
Han kanske inte ens hade lust?

Det är en del saker jag önskar att jag fick förklara för honom. Han svek mig så in i helvete, men jag stod kvar och lät honom göra precis det. Förklara. FÅ mig att förstå. Även om jag fortfarande inte har kläm på vad jag skulle förstå?

Men det gäller inte i det omvända fallet. Han är inte lika intresserad av att förstå mig, som jag av honom. Istället försöker han driva saker till sin spets på andra sätt. FÅ mig att säga att han ska försvinna ur mitt liv för alltid. Att han ska plocka bort mig, för mitt eget bästa. Så han slipper ta det beslutet själv. Det kommer jag aldrig att göra.

Jag är van att själv fatta beslut som gäller mig. Jag är van att få förklara varför jag gör som jag gör. Jag är bara inte så van vid någon som stänger av mig, som inte vill veta.

Tapp

Jag hade lovat mig själv EN sak.
Jag svek till och med mig själv.
Det känns inte bra.

Jag är mycket, mycket trött.

Tankar åt båda håll

Ungefär samtidigt som jag kan släppa funderingarna på honom och ägna mig åt mitt liv dyker han upp där. Jag som just hade funderat ut hur jag bäst skulle beskriva hur mina sista dagar varit, när han skulle ringa om tre veckor. Jag som hade gått i viloläge.

Ett sms. "Sitter på jobbet o kan vara pratbar en stund. Kram"
Och så ett telefonummer till hans fasta telefon.

Jag vet inte vad jag borde göra. Om jag borde spela svåråtkomlig och låta bli att höra av mig. Om jag borde ignorera hans sms till och med. Eller om jag ska följa mitt hjärta just då.
Det verkar förkomplicerat att spela spel. Min kontoll blinkar ju blå.

Jag följer mitt hjärta och vi pratar. Det är nästan som förr. Han låter glad på rösten. Om det är för att han pratar med mig eller om det är för att han är lycklig och kär i sin nya vet jag inte.

Ett tag får jag för mig att det är därför han ringer.
Att han igen vill berätta hur bra de har det.
Att de har fantastiskt sex.
Att han har tur som äntligen hittat en sån intelligent kvinna.
Att hon har sån fantastisk magkänsla ( han drog sig inte ens för att säga att den var mycket bättre än min) En som kan förutsäga saker som ska hända och som har hänt.

Ja jävlars om man var i den positionen, att någon som trodde så enormt och bergfast på det man sa. Utan att ifrågasätta eftersom man litade så hårt på mig. Då skulle man definitivt inte ha några problem med att få folk att lämna sina gamla liv och flytta ihop med en. Fatta vad enkelt det vore. Jag menar, en förutsägelse är ju en förutsägelse. Man kan inte stå emot sitt öde, eller hur? His destiny.

Jag undrar om jag skulle klara av det? Jag tror inte det. Inte vill jag förvandla någon till en hängiven hundvalp, som tittar beundrande på en oavsett vad man gör. Som är överens med mig i alla lägen. Jag vill ju ha det egna tänkandet, ifrågasättandet, diskussionerna, olikheterna. Jag gillar ju att samtala, föra diskussioner, röra till begreppen och sen kanske foga ihop dem på slutet. Det är ju det som gör hettan och åtrån.
Hur hett är det att klappa en hund? Jag kampas hellre med trasan.

Men jag gillar vårt samtal och jag undviker alla brännbara ämnen skickligt. Kontrollen blinkar blå. Jag är glad och lycklig över att höra hans röst, höra honom skratta igen. Jag är glad över att han faktiskt tänkte på mig en halv minut där vid förmiddagsfikat.

Jag tycker ju om honom.

Blinkar blå

Kontrollen blinkar blå. Det är väl så det är, när man hamnar i normalläget. Allt återgår till status quo. Lite så kändes det i går kväll efter att jag pratat med min älskade vänninna och ännu mer så kändes det i morse. Jag överlever den här smällen också. Jag släpper taget lite, ger honom distansen. Jag är lite för värdefull för att stå på standby för någon som inte förtjänar det.
Jag låter bli smsen, låter bli mailen, låter bli hans msn. Jag svarar om han hör av sig, det gör jag gärna. Men jag tänker inte ge honom känslan av att jag sliter i honom. Han har tillräckligt med dem som gör det. Jag tror det behövs lugn och ro. Och jag vill inte medverka till att han ska ägna sin energi åt att försvara sig mot mig.

Jag går helt enkelt vidare med mitt liv. I vilken riktning vet jag inte riktigt.

Jag kom osökt att tänka på just den texten, Kontrollen blinkar blå...
Jag blev tvungen att plocka fram min gamla Vinyl med Adolphson & Falk.
Den var så slående just nu.

"På panelen ser jag lamporna som lyser, processens steg står under min kontroll
Jag håller ögonen på datorns analyser, här har ovissheten spelat ut sin roll"
Så sant som det är sagt. Det är slut med att undra vad han gör, vad han tänker, hur långt han har hunnit i sin nya relation.

"Kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra
Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska
Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka
När kontrollen blinkar blå,då är allt som det ska"
Onekligen är det precis så. När skärmen är normal känns allt bra. Dvs när jag inte ser honom där och inser att jag är prio sju. I bästa fall. Eller tänker att det inte är ett sammanträffande att han loggar ur så snart jag loggar på. Och det är ju förbaskat enkelt att normalisera en skärm. Som att radera någon ur sin adressbok, blockera en sida. Ungefär lika enkelt som att tömma inkorgen direkt efter varje meddelande. Så att inget kan störa ens tanke. En beprövad metod från vänninnan.

"Men i nattens tysta timmar har jag undrat
vad som händer där tekniken inte ser
Vad som döljer sig i töjalträdens skugga
Och jag känner oron växa mer och mer"
Ja vad ska man säga...precis så var det ju. Och där var magkänslan ovärderlig. Så hundraprocentigt träffsäker. Det fanns saker som tekniken inte såg, som bara han och hon såg, som jag inte skulle se. Men jag kände hur ont det gjorde.

"Men det finns frågor datorn inte kan besvara,
signaler som jag inte kan förstå
Det finns så mycket som vi inte kan förklara
Det finns krafter som vi aldrig kan rå på"
Och vad gör man då? När man inser att man själv inte kunde påverka situationen ett enda dugg, just på grund av att man inte hade kontrollen. På grund av att jag släppte kontrollen.
"Du och din kontroll" brukar han säga småskrattande. Jag vet exakt hur han låter när han säger det. Inte nedlåtande. Mer ömsint på något sätt. Jag undrar om han förstår hur mycket mindre ont jag hade slitit om jag haft den, om jag inte hade litat så mycket på honom att jag gjorde som han sa och släppte den.

"Men kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra
Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska
Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka
När kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska"
Den kanske inte är helt blå än, men en bra bit på väg. Skärmen är normal, jag kan koncentrera mig på annat. Jag kan mer minnas det som vi hade som var bra, än allt det onda jag har haft av honom. Och även om saknaden efter det känns jobbig som satan, så finns inga skäl att tveka.

Kontrollen blinkar blå. Då är allt som det ska.