Ledsen

Varför ska jag vara den starka.
Varför ska jag vara den snälla.
Varför ska jag vara den som väntar.

Vet jag inte mitt värde?
Har jag glömt?
Eller tog han det bara ifrån mig?

Jag tror att det som gick upp för mig idag var nästan det värsta.
Insikten om en massa saker.
Jag förstod det bara inte själv.

Jag var väldigt ledsen sen vi hade slutat prata.
Först var jag bara arg.
Sen blev jag så fruktansvärt ledsen över det sätt han nedvärderar mig på.
Det är ju faktiskt det han gör.

Det han egentligen berättar för mig varje dag är vilket värde han har.
Jag har ett värde när alla andra möjligheter är uttömda.
Det som tog hårdast idag var nog hans ord om längtan efter närhet.
Det känns som ett slag i ansiktet när det är det enda jag har erbjudit honom.

Det är bråttom nu. Han måste agera snabbt. Vilken dag som helst kan nymfen säga att hon inte tänker vänta. Den attraktiva kvinnan. Hon som kan få sex när hon vill. Hon kan hitta något annat. Varför skulle hon vänta på honom? Han som bara är en enkel man.
Och då är han körd. Då försvinner luftslottet. Det han har byggt sin nya vardag på.
Vilken slags tilltro har han i en sådan relation?
Är han så osäker?
Vill han ha en kvinna som vilken sekund som helst byter bort honom om det dyker upp nåt roligare?

Jag hoppas vid gud att han aldrig känt det så med mig. Att han suttit med dåligt samvete och panik för att han inte kunnat ge mig det jag velat. Det är nog mitt i den tanken det slår mig.
Han har aldrig känt så med mig. Jag är ju inte den attraktiva kvinnan.
Jag står kvar. Jag som är snäll. En egenskap han tycker om.
Det är inte så bråttom med mig. Varför skulle någon vilja ha mig? Och jag tycks ju vilja ha honom, så då är väl saken klar?

Plötsligt slår det mig att det han har gjort är just det han är så rädd för att själv bli utsatt för.
Han byter bara bort mig mot något roligare. Jag passade inte in i hans krassa livsmönster.
Nu är han rädd för att hon ska göra samma sak. De kanske förstår varandra ändå. De är nog samma typ.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Om han hade den blekaste aning om vad som krävdes av mig för att orka med det påföljande samtalet.
Jag som är så rak och tydlig. Mig kan man trampa på som man vill. Jag överlever alltid.
Jag säger väl till om det blir för mycket. Annat är det med den otydliga och mystiska kvinna som han måste vara lite varlig med. Där man måste anstränga sig.

Han har ingen aning om vad som rör sig i mitt huvud.
Han har ingen aning om vad som rör sig i mitt hjärta.
Eller så skiter han helt enkelt i det.

Min enda överlevnad idag var att ringa en livlina.
Hon trodde inte sina öron.
"Lyssna på vad du säger. Menar du på fullt allvar att du ska tvingas sitta och lyssna på hur mycket han vill vara med henne och sedan trösta honom för att han är ledsen för att han inte kan det? Du, han har passerat alla gränser"

Han ringde vid lunch som avtalat. En signal.
Han var förmodligen lättad att jag inte svarade.
Han var förmodligen lättad att jag inte ringde tillbaka.

Jag vill inte ha hans medlidande. Jag vill inte ha hans dåliga samvete på mina axlar.

Det enda jag någonsin har velat ha var hans omtanke, han uppriktiga längtan, hans tankar.
Det enda jag någonsin krävde var att få känna mig älskad ibland.

Jag fick medlidande och dåligt samvete. Jag fick ursäkter för att hålla skenet uppe.
Han är en god människa som gör sitt bästa för att jag inte ska bli ännu mer ledsen.
Det värsta är nog att han tror att det är rätt sätt att "hantera situationen"

Det enda jag begär nu är respekt. Det enda jag får är tystnad. Inte ett pip.
Hur ska jag kunna tro något annat än att han är glad att slippa?
Hur ska jag någonsin kunna tro på att jag finns i hans medvetande, i någon annan form än dåligt samvete? Hur ska jag någonsin kunna tro att jag har ett värde för honom?
Kan han någosin förstå hur det känns att aldrig vara längtad efter?

Jag är bara så himla bedrövad över att vissa saker inte betydde något.
Jag är bara så fruktansvärt ledsen att inte ens orden han sagt sista veckan är ord han menade.

Det känns tomt att inte finnas i någons medvetande.
Det känns tomt att inte ha sitt medvetande bebott.