Decemberdagar

Mörkret får tiden att rinna iväg lättare.
Jag är konstant trött och försöker
med alla medel tvinga kroppen att gå vidare
Julmarknaderna avlöser varandra
julklappspapperet är ständigt slut
jullådorna väntar på den slutgiltiga tömningen

Mer eller mindre alla är sjuka
dit räknas även jag
som trots feber och huvudvärk
är dum nog att köra på och jobba
Det finns skäl till det.

Pratade länge med Ismannen igår på MSN.
Relationen påminner om den jag hade
med kyrkomannen i början
No promises no regrets
Han för intressanta resonemang
Han har erfarenheter som ger mig mycket
som kan vändas och vridas och reflekteras över

Det är det där sättet att tänka utanför ramarna
som jag gillar
Föra abstrakta resonemang
som han gör i sina forskningsrapporter
men som han med lätthet kan överföra
i vilket vardagsprat som helst
Jag föreslog att han skulle bli docent i kärlek
istället för det mer allvarliga ämne han är docent i nu
Han skulle passa ypperligt där
för hans tankar är fantastiska
Hans teser är inspirerande

Han har säkerhetsavståndet på massor av mil
men är här en vecka varje månad
i en alldeles egen lägenhet
och inget som sliter och drar dygnetrunt i honom då
På något sätt känns det bra
att kunna styra upp villkor igen
Att kunna säga att jag blev så gruvligt besviken på
kyrkomannen att det inte är ens lönt att försöka
övertala mig att släppa upp några spärrar ännu

Det är det här med ärren

Jag är glad att jag klarade mig igenom kyrkomannen,
med förståndet i behåll.
Samtidigt kan jag tänka att det är hemskt
att det gick så fort att lägga honom åt sidan

Men det är väl den mänskliga överlevnadsinstinkten
Ingen ide att slita vidare med kommuniktaion
när man möts av kompakt tystnad
Visst känns det, det kommer jag aldrig att neka till
det kommer säkert att kännas på många sätt länge till
Men jag kan tänka på honom utan gråt i halsen
jag kan känna mig glad i kropp och själ
utan att låta den där smärtan ta överhanden

Det finns ju trots allt
en massa mindre vackra sidor hos honom
sidor som jag inte alls saknar
sidor som jag aldrig skulle stå ut med at ha hos en älskad
Inte i längden
sidor som på sikt skulle förgöra allt man hade byggt upp

Så just nu önskar jag julefrid till både honom och mig själv
och till mina två närmaste väninnor
som jag aldrig hade överlevt utan
som hjälper mig att sortera mina tankar och känslor
som berättar när jag tänker rätt
och när jag tänker fel

Det enda jag egentligen skulle vilja veta nu
för att kunna göra ett bra bokslut
är att veta att han mår bra
att han fick sin Prinsessa
att han fru mår bra och ser fram emot ett fint liv
att hans barn får en bra jul med sina föräldrar

Jag önskar han förstod vad det skulle betyda för mig
att veta att allt är okej
så att vi båda kan gå vidare
att det där treraders-mailet för att JAG skulle må bra
var viktigt för honom att skicka
utan extrema förklaringar
Precis som jag tog emot hans mail
när HAN ville skicka för att få förklara
för att kunna gå vidare
och behålla det som var viktigt för honom

Visst, jag skulle kunna förhöra mig med hans fru ikväll
Jag skulle kunna förhöra mig med hans ex
Jag skulle kunna ringa hans vanliga mobil
Jag skulle kunna ringa hem

Men till vilken nytta?

Istället kommer jag ihåg den sista dagen
när jag låg på hans arm
när han skrattade så magen hoppade
och skrattgropen var så tydlig
När vi blev som ett,
på det där sättet som bara han och jag kan

När han såg ledsen ut i ögonen
När han sa att han hade en underbar dag
När han skrattade och kallade mig rolig
När han pratviskade
När han inte ville gå

Det är två veckor sedan
Det känns som flera år

Men det är ett bra minne