Självinsikter

"Du reflekterar inte o ser inte dina egna ord på samma sätt som mina"
Jag saknar alltså självinsikt, påpekade någon i ett mail i morse.
Någon som plockar mina innersta, mest privata känslor som äpplen och väljer vilka han ska äta upp eller vilka han ska göra mos av.
Ett och annat blir tydligen äppelvin också. Surt liksom.

Jag ifrågasätter mig själv så mycket,
att det mellan varven nästan tar knäcken på mig.
Jag rannsakar varje mening, varje ord,
varje stavelse som rinner ur mig.
Det borde han veta,
han som verkligen fått vetskap om mina "svarta hål".
Han som säger att han vet hur jag funkar under min tuffa yta.
Han som säger att han vet att jag är snäll.
Kanske har han inte lyssnat.
Kanske har han inte förstått.

Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself
But now and then
When I look into the mirror
All I see is a big mistake
(And wouldn´t you)
Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one
Who makes you smile
I just wanna believe
That I could be something to someone"

Vem kan säga det bättre än Ola Salo....
Och precis så är det.
Jag vill inte vara en människa som han suckar över.
Men samtidigt vet jag att för att kunna vara glad och spirituell så måste man fejsa det obehagliga också. Samtliga sidor av sig själv. Även de svarta hålen.
Det kan man göra med någon som lyssnar, någon som vill förstå hur jag tänker.

På något sätt tänker jag att han borde förstå.
Han borde till exempel förstå att en reflekterande människa
som jag mår dåligt av tystnad.

Han tror han tjänar på att göra mig osäker.
Tror jag.
Visa att han tar det han vill när han vill.
Så att jag lär mig.
Dont fuck with me. Typ.

Han borde förstå att bygga upp mig
istället för att försöka knäcka mig.
Med tillgivenhet och kärlek kommer man längre
än med hårda ord. Eller tystnad

Jag och prinsessan har vissa gemensamma nämnare,
som han inte har koll på.
Det är så enkelt att analysera när man står på kanten,
och vet hur en annan människa tänker.

Jag kryper ibland så knäna blöder av rädslan att irritera honom.
Av rädsla för att göra honom sur i ett sms.
Av rädslan att vara ivägen.
För jag vet att när undehållningsvärdet är slut så bryr han sig inte.
Hur skulle jag kunnat tolka honom på annat sätt?
För han agerar ju efter det mönstret?

De dagar jag inte är glad är jag inte intressant.
När jag blir "jobbig" orkar han inte.
Det måste väl betyda att jag är till för honom och inte tvärtom?
Jag orkar ju de dagar han är ledsen.
Jag orkar till och med höra på hur ledsen Prinsessan är.
Jag orkar höra på hur dåligt han mår.
Jag orkar försöka förstå. Orkar lyssna på förklaringar.

Jag gör det för att jag tycker om honom. För att han betyder något.
Men vad betyder jag?

Jag vet att jag varje dag ifrågasätter mig själv i olika situationer.
Varje dag funderar jag på
om det är så här jag skulle vilja bli behandlad.
Om jag skulle handla annorlunda om jag satt i det omvända läget.
Faktum är att jag gör det dagligen även vad gäller mitt "svarta" inre, gentemot min man.

Och jag försöker aldrig medvetet att göra livet surt
för honom, kyrkomannen.
Hade jag velat det hade jag gjort
så mycket annorlunda och det borde han veta.

Däremot medger han att han gör precis det mot mig ibland.
Fryser ut för att jag ska få känna att han skiter i mig.
Måtte jag aldrig behandla någon jag tycker om på det sättet.
Måtte jag aldrig sluta kommunicera.
Måtte jag aldrig tendera att "fostra" folk som jag "fostrar" hundar.
Det kanske är däför jag inte gillar "psykiska övertag" i dominanslekar?

Han vill inte vara ett energidränage.
Varför väljer han då att behandla mig
på det sätt han vet dränerar mig?
Och hur ska han kunna få mig att upptäcka mig själv,
när vi aldrig pratar om det?