Blinkar blå

Kontrollen blinkar blå. Det är väl så det är, när man hamnar i normalläget. Allt återgår till status quo. Lite så kändes det i går kväll efter att jag pratat med min älskade vänninna och ännu mer så kändes det i morse. Jag överlever den här smällen också. Jag släpper taget lite, ger honom distansen. Jag är lite för värdefull för att stå på standby för någon som inte förtjänar det.
Jag låter bli smsen, låter bli mailen, låter bli hans msn. Jag svarar om han hör av sig, det gör jag gärna. Men jag tänker inte ge honom känslan av att jag sliter i honom. Han har tillräckligt med dem som gör det. Jag tror det behövs lugn och ro. Och jag vill inte medverka till att han ska ägna sin energi åt att försvara sig mot mig.

Jag går helt enkelt vidare med mitt liv. I vilken riktning vet jag inte riktigt.

Jag kom osökt att tänka på just den texten, Kontrollen blinkar blå...
Jag blev tvungen att plocka fram min gamla Vinyl med Adolphson & Falk.
Den var så slående just nu.

"På panelen ser jag lamporna som lyser, processens steg står under min kontroll
Jag håller ögonen på datorns analyser, här har ovissheten spelat ut sin roll"
Så sant som det är sagt. Det är slut med att undra vad han gör, vad han tänker, hur långt han har hunnit i sin nya relation.

"Kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra
Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska
Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka
När kontrollen blinkar blå,då är allt som det ska"
Onekligen är det precis så. När skärmen är normal känns allt bra. Dvs när jag inte ser honom där och inser att jag är prio sju. I bästa fall. Eller tänker att det inte är ett sammanträffande att han loggar ur så snart jag loggar på. Och det är ju förbaskat enkelt att normalisera en skärm. Som att radera någon ur sin adressbok, blockera en sida. Ungefär lika enkelt som att tömma inkorgen direkt efter varje meddelande. Så att inget kan störa ens tanke. En beprövad metod från vänninnan.

"Men i nattens tysta timmar har jag undrat
vad som händer där tekniken inte ser
Vad som döljer sig i töjalträdens skugga
Och jag känner oron växa mer och mer"
Ja vad ska man säga...precis så var det ju. Och där var magkänslan ovärderlig. Så hundraprocentigt träffsäker. Det fanns saker som tekniken inte såg, som bara han och hon såg, som jag inte skulle se. Men jag kände hur ont det gjorde.

"Men det finns frågor datorn inte kan besvara,
signaler som jag inte kan förstå
Det finns så mycket som vi inte kan förklara
Det finns krafter som vi aldrig kan rå på"
Och vad gör man då? När man inser att man själv inte kunde påverka situationen ett enda dugg, just på grund av att man inte hade kontrollen. På grund av att jag släppte kontrollen.
"Du och din kontroll" brukar han säga småskrattande. Jag vet exakt hur han låter när han säger det. Inte nedlåtande. Mer ömsint på något sätt. Jag undrar om han förstår hur mycket mindre ont jag hade slitit om jag haft den, om jag inte hade litat så mycket på honom att jag gjorde som han sa och släppte den.

"Men kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra
Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska
Om skärmen är normal, finns inga skäl att tveka
När kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska"
Den kanske inte är helt blå än, men en bra bit på väg. Skärmen är normal, jag kan koncentrera mig på annat. Jag kan mer minnas det som vi hade som var bra, än allt det onda jag har haft av honom. Och även om saknaden efter det känns jobbig som satan, så finns inga skäl att tveka.

Kontrollen blinkar blå. Då är allt som det ska.