Medvetslös

Klockan har just bara passerat åtta. Och jag är så trött så jag har svårt att hålla mig upprätt.
Det är lite samma känsla som när någon dött.
Man blir så enormt tömd inuti av alla ledsenhet att man nästan blir avdomnad.

SÅ vad gör jag. Lägger mig i sängen och tittar i taket. Försöker sortera tankar.
Räkna plus och minus. Vad är bra. Vad är dåligt.

Sundinmunnen dyker upp på msn. Vi har inte pratat på ett år. Han frågar hur det är.
Jag svarar ganska ärligt. Det är ganska skönt att kunna prata ur sig en del av det som tär.
Det är svårare när ens närmaste undrar vad man tänker på och man är oförmögen att svara.

OM någon var död hade jag i alla fall haft legalt skäl att vara ledsen. Det har jag inte nu.
Nu är det bara att bita ihop.

Hur slutar sagan? Om jag det visste. Jag vet bara att jag måste vara på banan innan lördag.
Just nu har jag lust att göra som den där natten i juni, när jag stack från allt. Hotellnatten.
Ta in på Royal och sova i anonym säng. Med eller utan sällskap. Tanken lockar.
Skönt att gå från krogen till manglade lakan. Bestämma själv. Vad jag vill.Ingen annan.

Jag önskar att man hade mer än 10 minuter och 46 sekunder åt gången till att reda ut saker.
Jag önskar att man inte behövde prata väder och vind medan han klädde på sig med en hand och kollegan på armlängds avstånd.
Jag önskar att jag hittade ledtråden till energipåsläppet.
Jag önskar att han ville ge och inte bara ta.

Det är ju faktiskt så att han väljer att göra det. Han tar.
För att det är det han behöver. Det är ju därför jag är hans energigivare.
Han kanske måste ta av mig för att kunna ge åt andra håll. Det låter logiskt , men känns inte särskilt rättvist. Så varför ger han inget till mig längre? Räcker det inte?

Kanske måste han inse att om han bara tar och tar så blir det till slut ebb i hans energigivare.

Jag har inte tänkt på det så. Men kanske är det så att jag inte är i behov av att veta att jag är till god hjälp i hans nya förhållande. Jag tror han tänker att jag borde bli glad åt att han säger att han lyssnar på mig och lyder mina råd. Jag tror han tänker att jag som är så adekvat borde uppskatta att han ger mig creds för mitt analytiska sätt att tänka.

Medan jag nog mer behöver en kram, en tanke, ett sms, ett mail, en känsla av något helt annat.
Att han tycker om mig. Att han tänker på mig med vällust. Att han kommer ihåg det vi delar. Att han fortfarande minns hur det känns. Att tanken svindlar ibland. Å andra sidan kanske den inte gör det. Och jag vill ju inte att han ska ljuga.

Men jag tror att just det är det jag behöver.

Jag är nog inte ens särskilt krävande. Han läser bara inte koderna längre. Eller just nu.