Livstecken

Det kom ett livstecken. Just när jag såg epostrutan dyka upp
hade jag inte för ett ögonblick tanken på att det kunde vara Han
som hörde av sig.

Mailet jag fick gjorde mig ledsen, på många sätt.
Mest kanske för att han inte förstår. Eller förmår.
Det känns så kostigt att jag är död inuti just nu,
det som en gång levde så mycket.

Vem fan är inte trött. Klockan nämar sig halv tre och vad gör jag?
Sitter i köket och gråter. Över hänsynslöheten.
På vilket sätt blir han mindre trött av att göra mig ledsen?
Kanske han skulle bli piggare, sova bättre,
om han tog tillvara det som fanns mellan oss,
det som var ljust
det som kunde slappna av honom.

Jag skrev tre mail.
Tre alternativa svar
Men jag skickar inget av dem.
Jag orkar inte.
Orkar inte bekräfta
Orkar inte boosta
Orkar inte bli besviken
Orkar inte dra
Orkar inte ta förnedringen en gång till

Det handlar inte om att jag tycker mindre om honom
Det handlar enbart om att jag äntligen har insett
att jag inte har ett värde för honom.
Han har inte sovit. Man kunde ju tänka sig
att han haft ännu mer tid att slänga iväg en hälsning då.

Den enda gången den där dagen har betytt något särksilt.
Den dan han skulle ringa
Den dan han var ledig.
Men under de 24 timmarna var han trött.
Antagligen inte så trött att han inte orkade med
alla som betyder nåt.

Men den han ville se vänta - fick han att vänta
Han känner sitt värde bara när jag är förtvivlad

Jag måste sluta gråta och lägga mig.
Vem fan är inte trött.
Vem fan är det inte synd om
Lika förbannat inser jag att allt snack om att han skulle
höra av sig gång på gång om jag tystnar
Att han vill förklara, så jag inte fattar fel beslut
Det är bara snack det också.
Han kommer inte att höra av sig mer
Han kommer att nöja sig med att jag inte svarar
och vara glad att att han slapp trasla mer
Inte kommer han att höra av sig för att bygga vidare.

Och hur kan det spela roll om jag saknade honom eller inte?
Skulle jag låta bli att ringa för att hälsa någon något,
bara för att det är något som inte är saknat eventuellt?
Bara för att han vill att jag ska säga att jag saknade honom
så att han än en gång får känna att han gjort mig illa.

Jag önskar att jag inte var så vek.
Jag önskar att jag kunde hata
Det vore lättare än att känna sig som
"den kåta korkade slynan"
som duger när inte de intelligenta
och "fina" flickorna kan
De som kan kittla fantasin
och inte tvinga ner folk i verkligheten

När ska skiten ta slut? 17 januari?
Ismannen är pålitlig
Han fattar när jag är ledsen, han vet vad det handlar om
men han finns där för mig
för han bryr sig
och är inte intresserad av att göra mig liten och bräcklig

Åh gud om jag kunde vrida klockan tillbaka ett halvår i tiden.
Vad många tårar jag hade sparat

Nya tider

Med ny färg, ny längd, nya insikter, lät jag julen närma sig.
Jag försöker att inte tänka på honom.
Ibland går det bra
Ibland går det sämre.

Men jag känner att jag mer och mer flyttar fokus
längre och längre bort
Jag orkar inte en gång till
hur mycket ska man klara av?
OM det är här vi ska vara
med några ord i rymden var tredje månad.
So be it.

Han gjorde nog mer skada än nytta i mitt liv.
Det gör ont att inse det.
Ännu ondare när man vet vilken nytta han kunde ha gjort.
Men inser att han inte förmår
Eller vill?

Ismannen anstränger sig. Han släpper inte taget.
Han respekterar mig och gör sitt bästa för att jag
ska få det jag behöver
"jag vet att du gillar att hitta något i din inbox,
då är väl det minsta jag kan göra, att göra dig glad"

Det är rart
Jag vinglar i tanken med honom nu
Och det är skönt att det inte bara är kyrkomannen som finns där
Jag tycker om att ismannen dyker upp på min näthinna
det är den där glassbilden, som sätter min fantasi i gungning

Det kan bli bra,väldigt bra.

Och så var den dagen över

Märkligt snabba kast i flera dagar.
Vi sågs i fredags.
Ibland är det så odramatiskt att jag lika gärna
kunde sitta där med min bror
Men lika fort kan det slå över.
Det känns som vi har en bra nivå.
Jag kan klara av att veta
att han sen åker direkt till Prinsessan

Men lördag blir jobbig, vi pratar men han är så off
Söndag är stressig, men lite bra också
Jag ringer imorgon säger han
Och jag vet att det är den viktigaste dagen att ringa
Det är den här dagen som ska visa vad som betyder något

Han ringer inte.
Lär dig det
Få in det i ditt dumma huvud
Han åkte till torpet med Prinsessan
och hade sex i just den sängen som jag och han hade sex i
Men i andra lakan
SÅ varför skulle han ägna mig en tanke idag
på den viktigaste dagen någonsin
efter det som varit

Jag hoppas att det känns i honom
när han inser att han svek lika mycket som vanligt
att han kanske är besviknare än någonsin
på sig själv, att han glömde, det enda han måste komma ihåg

Exet ringde, Ismannen mailade, Den unge mannen kom med present.
Men han ägnade mig faktiskt inte en tanke.

Undrar vem som är mest besviken - han eller jag?

Återfall

Jag fick ett temporärt återfall igår
Jag började plötsligt tro på det han sa,
och ställde in mig på att han menade allvar.
Och gissa om jag blev besviken- igen.

Men det måste väl få vara så ett tag då.
Jag vet bara inte varför jag ska förstå
att han är för sjuk för att träffa mig
men är tillräckligt pigg för att åka till Prinsessan

Eller jo, klart jag förstår
prioritetsordningen är ju sådan
Det är där han måste värna om sympatierna
där han måste anstränga sig
där han VILL anstränga sig framför allt

Det är väl det där med att ta skärvorna

Nej, jag vill inte det
Jag vill inte ta skärvorna
jag vill framförallt inte leva med någon
som ena dagen säger att han aldrig vill släppa taget
att det ska dröja länge än
eller att han aldrig kommer att släppa kontakten
och nästa dag säger att
det snart är över

Vi hade en intressant diskussion
om hur vår framtid skulle se ut
Han säger att jag inte vill ge honom
samma förutsätttningar som jag själv har
Att jag inte vill låta honom ha ett vardagsliv i en relation
I nästa ögonblick säger han att när han får det
så är "vi" ett avslutat kapitel
Frågan är väl då om förutsättningarna är desamma?
Jag har ett vardagsliv- det påverkar inte "oss"
Han har ett vardagsliv -då finns inget "oss"

I nästa ögonblick säger han att han relation med Prinsessan
inte är annorlunda än någon relation jag har med andra
Den är fortfarande en lek, en egoboost
Men han tillåter inte mig några lekar
tillåter mig ingen bekräftelse
Han jämställer aldrig Ismannen med Prinsessrelationen
Hur kan det vara så?

Jag pratar vidare med Ismannen
jag får mina dagliga mail
han triggar min fantasi

På många, väldigt många, sätt liknar vår kontakt den jag och
kyrkomannen hade i början
Vi har fortfarande inte pratat så mycket sex
vi anspelar , leker med tankar och ord
kittlar varandras fantasier
utan att vi alls är säkra på var vi hamnar i slutändan

Fast ändå är vi kanske det på något sätt
vi vet ju att vi tycker om varandras egenskaper
vi vet att vi trivs ihop mentalt
vi pratar samma språk
har samma tydlighet

Det är en bra början

Vågor

Det är sällan jag känner mig så hel som just vid havet
Särskilt på hösten när det vita skummet fräser
i det där stålgrå isande vattnet

Det är fascinerande att stå där i den våta sanden
den knappt kännbara brisen mot kinden
och ändå se jättelika vågor slå in över sandbanken
Man tror ju lätt att vinden styr vågorna
men det är ju inte så

Jag är glad att grabben tvingar ut mig med jämna mellanrum
Jag trivs i hans sällskap, han gör en glad.
Jag tog en filmsnutt där och skickade
jag vet inte om mottagaren förstod känslan just då
jag vet inte om han kan mitt språk längre

Han berör mig, visst gör han det
Men jag vågar inte längre tillåta mig att känna
allt det jag kände en gång
när jag fortfarande vågade lita på
att han skulle ta emot känslan
och ge något tillbaka

Det är inte jag som ändrats
det är han
Det är en konsekvens av att han
stängde av bekräftelsen
Läpparnas bekännelse
Att säga saker
som man sen inte omsätter i handling

Det finns andra vägar att få sitt medvetande bebott
Det finns andra vägar att få bebo någons medvetande
Kanske är det just det jag tycker om
Att vara kär i känslan
Att uppleva att någon tycker om att känna sig bekräftad av just mig
och tycker om att ge mig samma sak tillbaka
Det kändes som att gå in i en återvändsgränd
men jag hittade en väg ut

I´ll either find a way or make a new one.
Jag gjorde en ny....

Det känns rätt så bra nu
Jag gör mig inga förhoppningar
Jag tror han tänker på mig ibland
men jag bryr mig inte så mycket om ifall han gör det eller inte
Jag vet vad jag är värd
Kanske vet han det också
Men han orkar inte
Kanske ångrar han det en dag
Kanske bryr han sig inte

Jag lämnar inga dagar öppna för hans skull
jag vet ju att han ändå aldrig kommer
Jag nickar när han säger att han ringer senare
och vet att det kan betyda om tre veckor
Jag öppnar ivrigt mailboxen
och läser underbara mail från ismannen
Jag väntar inte längre på HANS mail
för jag vet att de sällan kommer
Jag slänger mig inte längre över telefonen när den blinkar
för jag vet att det sällan är från honom

Men jag inser också att det där kommer att döda
det vi hade
Jag kommer inte att kunna känna den ultimata åtrån
när jag inte vågar längta
Vi kommer att tappa magin
som gör det vi hade så speciellt

Men det kanske inte spelar någon roll å andra sidan.

Kampen går vidare

Kampen går vidare för en roligare planet
Tänkvärda ord, tänkvärda bilder

Och vad gör jag för att göra min planet roligare?
För mig eller mina medmänniskor?

För mina medmänniskor syr jag gardiner idag
För mina medmänniskor ska jag vara
glittrande och social ikväll
För mina medmänniskor kan jag visa medkänsla

För mig själv då?
Tja, jag gjorde ett sista försök att få veta
om han lever eller inte.
Ett neutralt sms till hans vanliga telefon
efter att jag kollat att hans fru jobbar
Det kan bara krocka med Prinsessan
men där skulle han ju inte sälja ut mig sa han
Om hans ord nu någonsin varit värda något.

Förmodligen svarar han inte ens.
Men nu vet jag i alla fall att han har telefonen igång
Prinsesstelefonen. Då är han inte döende i alla fall.

Och så går jag vidare med livet

Decemberdagar

Mörkret får tiden att rinna iväg lättare.
Jag är konstant trött och försöker
med alla medel tvinga kroppen att gå vidare
Julmarknaderna avlöser varandra
julklappspapperet är ständigt slut
jullådorna väntar på den slutgiltiga tömningen

Mer eller mindre alla är sjuka
dit räknas även jag
som trots feber och huvudvärk
är dum nog att köra på och jobba
Det finns skäl till det.

Pratade länge med Ismannen igår på MSN.
Relationen påminner om den jag hade
med kyrkomannen i början
No promises no regrets
Han för intressanta resonemang
Han har erfarenheter som ger mig mycket
som kan vändas och vridas och reflekteras över

Det är det där sättet att tänka utanför ramarna
som jag gillar
Föra abstrakta resonemang
som han gör i sina forskningsrapporter
men som han med lätthet kan överföra
i vilket vardagsprat som helst
Jag föreslog att han skulle bli docent i kärlek
istället för det mer allvarliga ämne han är docent i nu
Han skulle passa ypperligt där
för hans tankar är fantastiska
Hans teser är inspirerande

Han har säkerhetsavståndet på massor av mil
men är här en vecka varje månad
i en alldeles egen lägenhet
och inget som sliter och drar dygnetrunt i honom då
På något sätt känns det bra
att kunna styra upp villkor igen
Att kunna säga att jag blev så gruvligt besviken på
kyrkomannen att det inte är ens lönt att försöka
övertala mig att släppa upp några spärrar ännu

Det är det här med ärren

Jag är glad att jag klarade mig igenom kyrkomannen,
med förståndet i behåll.
Samtidigt kan jag tänka att det är hemskt
att det gick så fort att lägga honom åt sidan

Men det är väl den mänskliga överlevnadsinstinkten
Ingen ide att slita vidare med kommuniktaion
när man möts av kompakt tystnad
Visst känns det, det kommer jag aldrig att neka till
det kommer säkert att kännas på många sätt länge till
Men jag kan tänka på honom utan gråt i halsen
jag kan känna mig glad i kropp och själ
utan att låta den där smärtan ta överhanden

Det finns ju trots allt
en massa mindre vackra sidor hos honom
sidor som jag inte alls saknar
sidor som jag aldrig skulle stå ut med at ha hos en älskad
Inte i längden
sidor som på sikt skulle förgöra allt man hade byggt upp

Så just nu önskar jag julefrid till både honom och mig själv
och till mina två närmaste väninnor
som jag aldrig hade överlevt utan
som hjälper mig att sortera mina tankar och känslor
som berättar när jag tänker rätt
och när jag tänker fel

Det enda jag egentligen skulle vilja veta nu
för att kunna göra ett bra bokslut
är att veta att han mår bra
att han fick sin Prinsessa
att han fru mår bra och ser fram emot ett fint liv
att hans barn får en bra jul med sina föräldrar

Jag önskar han förstod vad det skulle betyda för mig
att veta att allt är okej
så att vi båda kan gå vidare
att det där treraders-mailet för att JAG skulle må bra
var viktigt för honom att skicka
utan extrema förklaringar
Precis som jag tog emot hans mail
när HAN ville skicka för att få förklara
för att kunna gå vidare
och behålla det som var viktigt för honom

Visst, jag skulle kunna förhöra mig med hans fru ikväll
Jag skulle kunna förhöra mig med hans ex
Jag skulle kunna ringa hans vanliga mobil
Jag skulle kunna ringa hem

Men till vilken nytta?

Istället kommer jag ihåg den sista dagen
när jag låg på hans arm
när han skrattade så magen hoppade
och skrattgropen var så tydlig
När vi blev som ett,
på det där sättet som bara han och jag kan

När han såg ledsen ut i ögonen
När han sa att han hade en underbar dag
När han skrattade och kallade mig rolig
När han pratviskade
När han inte ville gå

Det är två veckor sedan
Det känns som flera år

Men det är ett bra minne

Tårtångest

Jag behövde bara bläddra i chokladboken
för att känna mig mätt.
Saffransfudge med chokladkräm på mandelbotten.
Det får bli min födelsedagstårta detta år.

Jag undrar vad han fick för tårta idag
när ögonstenen fyllde år
Jag hoppas de hade en bra födelsedag i alla fall,
nu när allt runt omkring kanske inte är så roligt.

Och jag hoppas han kom ihåg Prinsessan i söndags.
Tänk, de har till och med namnsdagar med
bara några dagars mellanrum
Och samma börjans-siffor i personnumren
de kanske räcker för att leka bäst

Jag ser fram emot torsdag
Jag tänker att det kan bli ett möte att minnas
Alla sinnen skärpta
Alla tankar fokuserade

Adrenalin

Man kommer snabbt upp i mängder av sånt.
När man måste så kan man.
Man bara petar igång maskinertiet så triggar man upp
till oanade nivåer, hälsosamma eller inte.

Jag jobbar skiten ur mig
Jag springer som en skållad råtta mellan ditt och datt
Jag har förstått vem som kommer att få ta
de dryga smällarna hemma
Det är drygt ett par veckor till jul och jag vill bara lägga mig
under ett varmt täcke och somna
Sova till i april.

Men nu går ju inte det.
Man får fylla dagarna med värde
Igår var en kanonbra dag, trots en del malörer
Men saker löser sig alltid

Har inte hört nåt från Ismannen på ett dygn
det är tillräckligt för att göra mig betänksam
Snacka om att jag blivit skadad av det som varit.

Träffade en fantastisk person idag
Chosefri och klok, en som inte haft det lätt
men som insett att man får göra det bästa
av en given situation.
Precis som jag, fast i andra sammanhang
i andra grader

Jag har skaffat en mental kulram
För varje dag som går flyttar jag en kula åt sidan
Raden börjar vara lång nu
Blå, röda, gula, gröna kulor
Där de blå är iskylan, de röda hettan och åtrån,
de gula likgiltigheten,de gröna lugnet och värmen

Jag vet inte vilken färg som dominerar


Dagens reflexion av sårskorpan känns lugnare än vanligt
Pratade med väninnan om interaktionen
den obefintliga
Om jag borde höra av mig
om jag förstår hur han mår

Förmodligen har hon rätt när hon säger
att ett mail bara ger honom känslan
av att vara älskad och överlägesn
Att han inte kommer att svara
för att han inte behöver det
han är så säker på sin status

Han använder kvinnor som speglar
åt sitt ego
Han samlar dem
och spar dem för att se om de fortfarande
minns honom med vällust
trots att det gjort så ont i hans närvaro
Han tycker om känslan av att se dem oroa sig
inte av elakhet
utan bara av sin egen kärlek till sig själv
Sitt värde som man

Att välja "ynkryggsvägen" är bara tänkbart
för vissa män, de som har en människosyn
som inte sträcker sig högre än en trottoarkant
men som gärna tror att den touchar himlen

Som behandlar medmänniskor som valpar
fast med mindre kärlek och förståelse

Att vänta in rätt moment
Komma in i handlingen igen efter tre månader
och känna sig saknad och älskad
är den bästa bekräftelsen han kan få
Och gissa om det fanns en psykologisk term för det med?

Jag är snart fullärd
Och nu ska jag dricka vaniljglögg och njuta av allt det vackra
som kom hem med mig igår

Väntan eller förväntan

Jag gick i kyrkan idag.
Predikan var faktiskt mycket minnesvärd.
Även om jag saknade den vana rösten som jag tycker om.
Han pratade om det där med att vänta.
Hur negativt laddat ordet är.
Och hur positivt laddat det blir med prefixet för.
Förväntan.

Motsatsordet tyckte han var resignation
När man har gett upp att se det som kommer i ens väg
Bara för att det gjort så ont så många gånger tidigare
När man har slutat att låta saker komma till en
För att man redan tagit emot så mycket skit.
När man inte förväntar sig något mer.

Imorgon gör jag min resa.
Samma resa som en dag när mitt liv plötsligt
inte längre skulle bli som förr
Men den här gången är jag i ett bättre resesällskap
Där inget måste sopas under mattan
Där tankarna får vara fria och klara
Där alla ord tål att synas och vridas ut och in

Kanske är det förväntan jag känner.
Och inte resignation
Kanske förmår jag uppskatta allt det fina som ändå finns för mig
Även om vissa delar blivit lite kantstötta.

Jag fick leveransrapport på mitt sms
Tiden utgången
Han har inte ens läst det
precis som han gjorde med mailen jag skrev den otäcka natten
när mitt hjärta revs i tusen bitar av hans oärlighet

Det kanske är som min kompis sa idag
"Han vet att han är underlägsen dig,
han vet att han är chanslös om han måste stå upp för något mot dig
Det är lättare med någon som är tacksam för allt,
som vill bli omhändertagen,
som har satt i system att stå upp bakom sin man,
bedragen eller inte,
som kan bortse från svagheterna
och nöja sig med att vinsten i övrigt är så stor
att hon kan ta att bli behandlad som skit mellan varven"

Jag hoppas han mår bättre nu, jag vill honom inget ont
Jag vill bara inte att han gör illa sig själv mer
oavsett hur mycket han njuter av att känna sig eländig

Search and destroy

Iggy Pop ringer i mina öron.
Search and destroy.
Det var väl det kyrkomannen gjorde.
Letade ...
...och när han hittat något fint så förstörde han.
Det finns kanske en njutning i det också.
Kanske är det så att ju finare och skönare det var,
ju bättre känns det att förstöra det?

Det borde ju onekligen ge en känsla av kontroll.
Eller så är han bara förvirrad.
Hans svaga självkänsla gör sig påmind.
Han trasslar in sig i allt vad han kan i jakten på bekräftelsen
I beviset på att han inte är femtio snart
Att han inte är odödlig
Att det finns något mer än hundpromenader kvar.
Finns det det, för honom?

Vi pratade om det fenomenet igår på middagen.
Oförmågan att strida för det som är viktigt
Svaga män som väljer svaga kvinnor för att kunna hävda sig
Som väljer svaga kvinnor de kan kontrollera
Som tror att dominans innebär att man får känna sig stark
och inte att man genom sin styrka lyfter andra
Här snackar vi feltänk.

Jag ångrar att jag inte la mig lite tidigare ikväll.
Då hade jag sluppit se honom logga på
Jag hade sluppit se honom negligera mig
Jag hade helt enkelt kunnat leva kvar i någon sorts
förvissning om att saker var ovanligt krångliga

Det gick lättare än jag trodde att släppa taget,
nu när man var tvungen
men det känns att det inte är riktigt klart än.
Det är alla de där VARFÖR som ringer i mitt huvud.
Det är det där med värdet.
Att allt bara var en bluff
Att inget av det han sa var sant
Att den livslånga vänskapen bara var luftslott
Sånt han säger
för att han vill tro på det

Om man har haft daglig kontakt i tre månader,
kanske man kunde förstå att ett plötsligt brott
gör motparten orolig.
Men inte ens det är han förmögen till.

Antingen mår han jävligt dåldigt eller så mår han jävligt bra.
Hans normala strutsmentalitet kanske gör sig påmind.
Hans vanliga sätt att fly ifrån problem,
istället för att reda ut dem.

Jag önskar att jag inte hade det där behovet av att förstå saker.
DÅ hade jag kunnat nöja mig med att han är en psykopat
Att han faktiskt gränsar till mytoman
Att sanningar och heder inte har något som helst värde för honom
Precis som hans oförmåga att se utanför sin egen person
såvida det inte gäller handfasta saker som att piska upp eller krama om
Rent emotionellt är han ganska grund.
Kanske är det också därför rollspelen tilltalar honom?
Där han får vara en annan person?

Och kanske var det ett rollspel han hade med mig också.
För där fungerade han ju som en normal man
Det gör han ju inte utanför sängen?

Snacka om idiot jag var då.
Som gick på hela skiten
Som trodde på den där livslögnen.
Undrar om han fortfarande tänker se isracing med mig??

Och gud så trist det är för dem som nu får ta smällen av det
Stackars ismannen som försöker och försöker.
Som har försökt i mer än ett år
Att bygga upp min tillit
Att få mitt förtroende
Och i ett slag så drog jag tillbaka alltihop
Av rädsla för att han ska vara som kyrkomannen
Att han ska vara en sån som ljuger för den man inte behöver lura

Om kyrkomannen förstod hur illa han gör alla runt omkring sig
i sin iver att straffa ut sig själv.
Samma självdestruktiva beteende som jag sett hos andra i min närhet
Sånna som han snackat skit om
Sånna som egentligen funkar precis som han
Som upprörs över hur andra gör, och sen gör likadant

Lilla Prinsessan. Vad jag hoppas att du går oskadd genom det här.
Om du är den vackra och sköra människa han säger att du är
så hoppas jag att du hittar någon som älskar dig
och inte någon som tänker trampa på dig för att få känna sig överlägen

Och livet går vidare...

Kvällen var trevlig. Rent av fantastiskt kul.
Jag älskar verkligen att dansa.
Den unge mannen dök upp.
Inga sms var utväxlade, men han visste att jag skulle ut.
Och han hade cyklat förbi och sett min bil.
Han såg fram emot att se mig spik nykter en danskväll.
You would´nt notice the difference, sa jag

Han såg en skillnad ändå
"Du är vildare nykter, än när du är full"
Det ligger viss sanning i det.
När jag är nykter har jag ju kontrollen, då kan jag spela ut.

Exet dök också upp. Allvarliga samtal.
Han lider när vi ses ute.
Det obligatoriska smset kom när jag var på väg hem.
Men det får min hjärna sortera i morgon, eller senare idag.
Halv fyra vill jag luta huvudet mot kudden
och sova djupt och drömlöst.

Den första dagen

Jag har sovit dåligt
Ovetskapen tär
Det är precis som den där natten sista helgen i oktober
Medan det fortfarande fanns något litet hopp kvar,
var det omöjligt att gå vidare

Jag fick ta skit en gång för att jag klippte honom
när han faktiskt inte kunde hjälpa att han låg skadad
oförmögen att ta kontakt
Tanken dyker upp igen. Kan det ha hänt något?

Det är som att vänta på liv efter Tsunamin
Lever han?
Men hans fru är uppkopplad, då kan inget allvarligt ha hänt
Då mår han bra.
Antagligen ligger han på Prinsessans arm
efter ett dygn ihop
Han har stängt av det han kan,
för att slippa störningsmoment
men han är lycklig
precis som den där natten sista helgen i oktober
medan jag frös och hade ångest

Jag förstår bara inte hur det händer igen
Jag förstår inte hur ord kan vara så
betydelselösa för någon
Jag förstår inte hur jag kan vara så betydelselös
för honom
Jag förstår inte....


Kanske ska man se det
som den första dagen på mitt nya liv
Det är en märklig tanke att jag
kanske är den enda i vår tvåsamhet
som inser att livet är förändrat

Han har försvunnit förr
Jag borde veta att det är så han gör
Han orkar inte, då stänger han av
Han har inga åtaganden mot någon
Han lever sitt liv
utan tanke på att någon undrar hur han mår
Varför skulle han? Han undrar ju inte hur andra mår?
Hur ska han då kunna sätta sig in i att jag är orolig?
När han själv aldrig skulle oroa sig för mig.

Det var så mycket han sa. En gång.
"Om du slutar att prata med mig, vill jag ha en förklaring
jag vill veta att du fattat ditt beslut på rätt grunder
Jag kommer att höra av mig igen och igen tills du svarar"

Såra mig hellre med sanningen
än gör mig lycklig med en lögn.
Sanningen sårar en kort stund,
lögnen hela livet

Jag pratar med någon i etern
Någon som säger
"Jag berättar sanningar,
men just nu så vet jag inte om det kanske är bättre
att sluta vara öppen och hellre lära sig
servera lögn på silverfat...
den jag trodde var min högsta vinst tog mig för lögnare...
och jag som knappt kan stava till ordet...
jag har fått en anafylaktisk chock
brännskadorna är inte kul men de syns ju inte som tur är...
tyvärr så blir förutsättningarna annorlunda
för den som kommer efter
då skadorna inte läker utan ärr"

Jo, mina ärr kommer att bestå.
För alltid.
Smärtan försvinner gradvis, kanske känns den under lång tid
men ärren kommer alltid att lysa mot mig
Göra mig påmind varje gång han dyker upp
i mitt medvetande
blekare och blekare
men alltid synliga

Hur kunde det bli så här?