Tankar åt båda håll

Ungefär samtidigt som jag kan släppa funderingarna på honom och ägna mig åt mitt liv dyker han upp där. Jag som just hade funderat ut hur jag bäst skulle beskriva hur mina sista dagar varit, när han skulle ringa om tre veckor. Jag som hade gått i viloläge.

Ett sms. "Sitter på jobbet o kan vara pratbar en stund. Kram"
Och så ett telefonummer till hans fasta telefon.

Jag vet inte vad jag borde göra. Om jag borde spela svåråtkomlig och låta bli att höra av mig. Om jag borde ignorera hans sms till och med. Eller om jag ska följa mitt hjärta just då.
Det verkar förkomplicerat att spela spel. Min kontoll blinkar ju blå.

Jag följer mitt hjärta och vi pratar. Det är nästan som förr. Han låter glad på rösten. Om det är för att han pratar med mig eller om det är för att han är lycklig och kär i sin nya vet jag inte.

Ett tag får jag för mig att det är därför han ringer.
Att han igen vill berätta hur bra de har det.
Att de har fantastiskt sex.
Att han har tur som äntligen hittat en sån intelligent kvinna.
Att hon har sån fantastisk magkänsla ( han drog sig inte ens för att säga att den var mycket bättre än min) En som kan förutsäga saker som ska hända och som har hänt.

Ja jävlars om man var i den positionen, att någon som trodde så enormt och bergfast på det man sa. Utan att ifrågasätta eftersom man litade så hårt på mig. Då skulle man definitivt inte ha några problem med att få folk att lämna sina gamla liv och flytta ihop med en. Fatta vad enkelt det vore. Jag menar, en förutsägelse är ju en förutsägelse. Man kan inte stå emot sitt öde, eller hur? His destiny.

Jag undrar om jag skulle klara av det? Jag tror inte det. Inte vill jag förvandla någon till en hängiven hundvalp, som tittar beundrande på en oavsett vad man gör. Som är överens med mig i alla lägen. Jag vill ju ha det egna tänkandet, ifrågasättandet, diskussionerna, olikheterna. Jag gillar ju att samtala, föra diskussioner, röra till begreppen och sen kanske foga ihop dem på slutet. Det är ju det som gör hettan och åtrån.
Hur hett är det att klappa en hund? Jag kampas hellre med trasan.

Men jag gillar vårt samtal och jag undviker alla brännbara ämnen skickligt. Kontrollen blinkar blå. Jag är glad och lycklig över att höra hans röst, höra honom skratta igen. Jag är glad över att han faktiskt tänkte på mig en halv minut där vid förmiddagsfikat.

Jag tycker ju om honom.