Skärvor

"Du är inte typen som tar skärvor"
Orden är från den som känner mig bäst av alla.
Kanske har hon alldeles rätt.
Kanske blir det enklare att välja nu.

Funderar lite över vad dagens händelser innebär för framtiden.
Det är ju inget man måste veta nu, men vissa saker kommer att beröras.
Det är jag rätt så säker på. Om det blir från mitt eller hans håll vet jag inte än.
Det kan nog bli från bådas.

Jag funderade också på vad vi har kvar av vår pratrelation om attraktionen försvinner.
Om sexet går bort. Ungefär ingenting.
Det är den krassa verkligeheten som det känns just nu.
Jag har hela tiden tänkt att vi i alla fall har pratet, men jag insåg idag att pratet blir spännande bara när det berör oss i attraktionskraften. När den faller, då faller allt.

Det låter förfärligt trist och grunt men så är det nog dessvärre.
Det är väl i sig inget konstigt. Det intressanta praten har man där det kittlar lite.
Det kände jag inte minst i lördags.
När man hamnar på nivåer som får helt nya dörrar att öppnas.

Vi har så olika syn på verkligeheten Kyrkomannen och jag.
Det som från början kändes så lika, har utvecklats åt olika håll.
Eller så har det aldrig funnits där.
Man bländade varandra så att det var svårt att se vad som var rätt och fel.
Ett fåfängt försök att lysa upp tillvaron för sig själv och en medmänniska.
Man vill kanske så gärna se det som stämmer.
Men sanningen är att det nog inte är särskilt mycket.

Det var en annan sak också som slog mig idag.
Han är sällan intresserad av att höra på vad som händer mig.
Han vill definitivt inte höra om saker som berör mig.
Han är inte medveten om det, men han avbryter ofta då och börjar prata om något helt annat.
Ett tag trodde jag det var för att det tog på någon känslig punkt.
Men det kan lika gärna vara ointresse.

Däremot vill han gärna att jag ska lyssna på det som berör honom.
Det förstår jag. Vi vill ju samma sak.
Fast från olika håll. I våra olika personer.
Jag delar gärna med mig av mitt inre till någon som vill ta emot det.
Inte till någon som låter det rinna av som fett i en teflonpanna.

Jag behöver interaktionen.
Vi har den när vi pratar om oss.
Vi har den när vi pratar om hur han mår, hans liv, hans nya kärlek.
Vi har den inte när vi pratar om mig.

Han var så lycklig idag när han berättade. Stolt.
Är hans självkänsla så dålig? Så låg?
Och vad hände med den fantastiska prinsessa som kan få vem hon vill?
Som aldrig har lyckats få en man som kan tillfredsställa henne?
Varför har hon nöjt sig? Är hon också så svag i sin självkänsla?

Det var mycket jag hade tänkt säga. Men varför skulle jag ta ner honom? Det vill jag ju inte.
Jag unnar honom att vara lycklig. Inte vill jag att han ska få en massa funderingar.

Fast visst var det en lite underlig konversation när han berättade hur bra han tillfredsställt henne.
Jag undrar hur han skulle ha sett på saken om jag berättade vilket fantastiskt blowjob jag gjorde i helgen.

Vad är det jag behöver egentligen?
Bra sex har jag ju på fler håll. Det finns alternativ.
Bättre sex? Det beror på hur man graderar.
Rent tekniskt finns det annat som lätt mäter sig.
Som har de bitarna han har, men lite till.
De som han saknar. Kanske bara med mig, vad vet jag.

Men rent känslomässigt finns det ingen utom min lagvigde som kan mäta sig med honom.
Det finns ingen som mellan varven kan få mig att känna mig så åtrådd.
Och jag tror det är just den biten jag inte vill vara utan.

Tilliten i en sexuell situation gör ju att man inte behöver stressa upp sig om han slaknar lite.
Det gör inget om han inte fixar precis alla moment. Det kommer en gång när han gör det också.
Jag vet att det varken sitter i mig eller honom. Lusten finns där ändå.

Det kanske är just den sexuella tilliten i kombination med känslan av att kunna göra honom så upphetsad som är så skön. Att veta hur han njuter av min mun.

Och samtidigt faller ju det när han får den på annat håll. Inte kommer han att tänka på min mun när han har sex. Och inte däremellan heller. Inte när han är "mätt" på prinsessan.
Det är ju självklart.

Nej, saker kommer att förändras.
Det rinner ut i sanden.
Kvar blir bara skärvorna.
Som ingen av oss vill ha.