Så gick en dag...

....ur mitt liv...och den kommer aldrig åter.
Är det bra eller dåligt?
En del dagar saknar man inte.
Andra vill man uppleva igen.

Idag vill jag inte ha tillbaka så många gånger.
Mycket har strulat och jäklats.
Klockan är timtals efter midnatt och jag har kanske saker under kontroll om man ser till det tekniska.

Jag hade hoppats att vi skulle ses. Mest för att definera känslan. Kanske för att komma tillbaka till den jag vacklade i när jag satt mittemot honom på en restaurang en bit utanför stan en gång i början. Göra honom mer ofarlig, på något sätt.

Men det är så himla svårt när det kommer så motstridiga budskap.
Ena minuten övertygar han mig om att han vill träffa mig.
I nästa sekund drar han undan mattan.
Det svänger från ena timmen till den andra. Är det för att han är osäker själv?

Som i fredags. Från att vi ska ses, till att han är trött, till att han vill i alla fall, till att han nog är för trött, till att han nog ska höra av sig och kanske heja under kvällen, till att det inte blir.
Vi tar det på måndag istället, säger han....

Tidig måndagmorgon och vi pratar. Jo, han vill gärna ses.
Det finns bara en sak som kan förhindra det. Den händer inte.
Jag är så blåögd att jag tänker att han skulle säga om han inte ville.
Jag tar med mig några saker som jag tror han blir glad åt.
Jag tar på mig något som han kommer att le uppskattande åt. En intern grej.

Sen strular saker. Sent på eftermiddagen kommer hans sms. Han vill gärna prata.
Det gör vi, i tio minuter. Kvällen är lugn, säger han. Inget planerat. Fri tid. Precis som min.
Jag ställer krav. Vill att han hör av sig om det inte blir så.

Det är väl klart det inte blir så. Planerna är ändrade. Tiden finns inte. Jag förstår det. Saker kommer emellan. Varför skulle han välja att se mig?När det finns så mycket annat han hellre vill.
Känner mig lika högprioriterad som ett tandläkarbesök.

Jag vet inte varför han säger att han vill ses.
Ibland tror jag att han menar det i samma ögonblick som orden far ur honom.
Han kanske lurar sig själv också? Det kanske bara är så att det inte känns lika bra en timme senare.
Eller så tror han att det känns bättre för mig att höra dem, även om det inte blir så.
Medlidande. Eller nåt.

Det blev inte den där torsdagen i torpet. Det blev inte den där kvällen i stan. Det blev inte den där lördagen hos mig. Det blev inte måndagen efter. Det blev inte dagen i stan. Det blev inte kvällen ute. Det blev inte idag. Det blev inte ikväll.

Är det inte lättare att säga att man inte vill? Varför vill han hålla allamöjligheter öppna om han redan har bestämt sig? Eller är det just det att han vill ha en c-plan om alla andra skulle spricka?

Vi pratade om att göra något speciellt en dag nästa vecka. Tisdag eller onsdag. Hans förslag.
Han vill så gärna....säger han. Jag önskar att det blev så.
Att han avsatte tiden oavsett vad som händer. Att det där är så viktigt för honom att han för en gångs skull har det som plan A och inte låter saker komma emellan.

Men jag vet att det med största sannolikhet inte blir så. Hur besviken blir jag då?