Att etsa sig fast

Det finns en man som på många sätt är så olik mig som han kan bli. Samtidigt har vi likheter. Jag insåg mer än vanligt idag att han är speciell.

Vi pratar inte alltid så frekvent. Men vi har saker som binder ihop oss. Både bokstavligt och bildligt. Han var och är lite förtjust i sånt.
Mitt i allt jäkla elände dök han upp idag och vi pratade en stund. Han hade läst och förstod att jag inte riktigt var på topp.

Jag tror att han föll för mitt ointresse för gåslever och champagne. Han blev fascinerad av mitt ointresse för pengar. Jag har fortfarande kvar sedelklämman som jag fick av honom i en smyckesask en gång utanför flygplatsen, när jag jag åkte hem. Men han kanske föll för något annat också, som jag inte riktigt hade koll på. "Du har aldrig mött dig som jag mötte dig" har han sagt. Det är väldigt tänkvärt.

Vi har gjort en del vansinniga saker. Som att baka palt mitt i natten. Som att dejta mellan 02.00-05.30 en natt i Stockholms innerstad, när livet runt omkring oss sov. Som att ta den där kvarten och ses på McDonalds trots att ingen av oss har tid egentligen.
Vår riktigt gemensamma nämnare var nog att kunna styra om i livet. Fånga tillfället i flykten. Carpe Diem. Jag har aldrig träffat någon som kommit upp i min kaliber vad gäller det, varken förr eller senare.

"Livet är till för att leva I , inte bredvid eller före eller efter. Då är det nödvändiga egenskaper"sa han idag. Han har fruktansvärt rätt i det.

Han sa många viktiga saker idag. Som " Det är bara en av massor av bra saker jag har lärt mig av dig" Jag har aldrig tänkt på vad man lämnar för spår hos en del människor. "Vissa människor etsar sig fast" sa han. Det är ju också sant, en självklarhet man kanske inte tänker på.
"Fast det var väl inte så konstigt, det var ett möte utöver det vanliga" fortsatte han.

Jo, det var det nog. Man ska aldrig jämföra en relation med en annan, men det var många saker jag tänkte på idag efter de senaste dagarnas händelser. Jag tänkte på de gånger vi grät ihop i telefon. Jag tänkte på att han aldrig vek ner sig när det gällde att prata. Jag tänkte på hans angelägenhet att alltid reda ut känslorna. Aldrig rädd.
Eller kanske livrädd, men så angelägen om att förstå, bli förstådd. Det var så viktigt för honom.

Jag gillade det.

Saknar att berätta

Jag kommer att sakna dig, sa han.
Vad kommer du att sakna, frågade jag.
Dig svarade han. Och jag förstår inte. Hur ska han kunna sakna något han väljer bort?

När jag försöker se nyktert på livet och laga det som är skärvorna av mig funderar på vad jag saknar av honom.
Jag vill inte ha ett liv framför TVn med honom. Jag vill inte ha ett liv med disk, tvätt och bråk om matlagning med honom. Jag vill inte ha ett liv med slentrian med honom.

Jag vill ha ett liv med utvalda stunder där vi gör varandra lyckliga. Jag vill ha ett liv med stunder så fyllda av åtrå att ett ögonkast får oss att inte kunna motstå kyssarna. Jag vill ha hettan. Kvalitén. Jag vill ha enstaka nätter,dagar, timmar, med het sex. Olidligt.

Men jag vill också ha tankeutbytet. Orden. Inte som i ett vardagsliv. Som i ett speciellt liv som är bara hans och mitt. Jag vill kunna bedåra honom med det som är jag. Glittra och brinna. Jag vill kunna göra honom lycklig de timmar vi får ihop, inget annat.

Idag hittade jag filmklippet om mig på nätet. Ett sånt som vi har pratat om. Som han ville se. Jag saknar att jag inte kunde ringa och berätta. Jag saknar att jag inte kan låta honom få veta att det finns där, att han kan få se det. Sånna saker saknar jag.

Eftertankens kranka blekhet

Det krävs mycket för att jag ska bli så ledsen att orden inte kommer ur mig. Mycket.

Min ångest var befogad. Alltihop. Som vanligt hade jag intuitionen på helt rätt ställe. Magkänslan svek mig inte den här gången heller.
På sätt och vis var det skönt att få en bekräftelse på den.
Att det Han föraktade mig så mycket för att jag tänkte om Honom, faktiskt var alldeles sant. Det är inte Han som är den ärliga. Det är jag.

Jag kommer ihåg Hans sätt att få mig att framstå som dålig..att jag minsann svek lika mycket i ett annat förhållande. Men hur kunde Han jämföra..det enda vi kunde lita på just nu var ju varandra?

Den sista gång vi sågs pratade vi om något och någon som jag skrev om i en tidigare blogg. Jag blev ledsen, ledsen för att jag kom ihåg känslan. Ledsen för att den tangerade den jag hade i bilen med Honom just då...men känslan var så rätt, så rätt. Det vara bara det att Han inte var tillräckligt skärpt för att se den.

Minns att han sa att han tyckte han försvarade sig bra. Han var nöjd med sig själv. Så jävla överlägsen. Men jag lät honom inte komma åt min känsla, den behöll jag. Nu gråter han och "inser att jag tycker att han är ett svin". Det borde han ha insett redan då att han var.

Jag skulle kunna säga samma sak till Honom, som i den där bloggen. Jag behöver inte ens välja orden. De står där, rakt av. Och de betyder samma sak den här gången.

"Han var inte ärlig mot mig. Kändes inte ärlig. Och det gör så ont i ett förhållande där ärlighet är det enda krav som någonsin ställts. Jag känner mig korkad och dum. Underskattad."

Hur kunde jag låta den jäveln komma mig så nära? Hur kunde jag lita på någon som jag redan visste hade varit så obarmhärtig mot andra i sin närhet? Hur kunde jag falla ner i "brottslings-flickväns-syndromet"? Mot mig skulle han aldrig göra det han gör mot alla andra...

Jag antar att det blir samma sak igen, nu när han hittat en ny endorfinkick. Jag är på sätt och vis glad att jag inte är i hennes situation. Hon kommer att bli så besviken på honom så många gånger. Det slipper jag. Han ska aldrig mer få komma åt mig.

Samtidigt känns det orättvist att han går omkring lycklig just nu, när jag mår så dåligt. Det är han som har gjort fel, inte jag. Jag köper inte den logiken.
Han säger att han tycker mycket om mig. Att han älskar mig på sitt klumpiga sätt. Ungefär som om jag vore en hundvalp tänker jag. Ett keldjur. Nån som är lite pluttig att gosa med, som viftar på svansen när man kommer.

Om han tyckte så mycket om mig skulle han anstränga sig just nu. Det gör han inte.

Han går vidare med sitt liv, utforskar nya jaktmarker och nya känslor. Säger att han stänger av allt. Fan tro´t. Självklart kan en kärleksmissbrukare som han inte låta saker ligga på is. Han behöver det för att kunna leva. Han behöver energin. Känslan. Bipolär light. Gillar smärtan, gillar euforin.

Men jag är smärträdd. Hur kunde jag låta hans piska vina över mig då?

Ångest

Jag skakar. Jag fryser faktiskt så jag skakar. Illamåendet sköljde över mig i samma sekund som bitarna föll på plats. Klockan är sent och jag kan inget göra mer än att gråta mig till sömns. Tills tårarna tar slut.

Mest för sveket. Eller känslan av att vara en riktig idiot. Och saknaden.

Varför?

Släppa taget....igen

Det som aldrig skulle hända igen har faktiskt uppenbarligen hänt.
Jag har hamnat i ett anpassninsgläge som kommer att bränna ner mig själv innan jag vet ordet av. Jag vet det så väl, jag känner igen symptomen. Det är som en ständigt återkommande förkylning som jag inte tycks ha något immunförsvar mot. Och det sliter på en att bli liksom sjuk gång på gång. Särskilt som jag ine bildar några antikroppar..

Önskar att jag åtminstone kunde hitta det där "lagoma"läget som jag i och för sig med har lyckats någon enstaka gång med. Men det är svårt..så svårt.
Jag är väl bara alldeles för anpassningsbar, på gott och ont. Det kan ju vara alldeles underbart också. Om jag mår bra av det.

Byta liv

Slänger fötterna över sängkanten och tänker att jag borde sova mera. Men jag har ingen ro i kroppen. Fortfarande hoppas jag att det finns möjligheter att reda ut det som jag funderar över. Mellan fyra ögon.

Men samtalet som blir omintetgör det jag tänker. Jag försöker förstå och tänker att det måste vara som han säger. Att det faktiskt inte går idag. Att det inte har att göra med det som hände igår. Jag hör vad han säger, men känner något helt annat. Vi hörs sen, säger han.

Jag är rastlös som aldrig förr. Pratar med den som är mig närmast. Hon vill veta om jag är okej och det är jag väl. Jag hänger inte i nån tall. Jag ligger ju inte medvetslös med tabletter fulla kroppen. Jag står på benen och gråter inte. Jag är okej, helt enkelt.

Färgar håret, klär mig i nya kläder och målar mig. Lura världen kallas det. Det lyckas riktigt bra. Så bra att jag tror på det själv.

Vi pratar, han och jag. Och även om jag är den som sliter och drar i alla jobbiga saker i telefon, så har han tålamod. Han verkar förstå att jag behöver det. Sen pratar vi i etern och jag blir så sprudlande glad av att se honom där.

Det är ett bra prat. Känslan blir faktiskt mer stabil. Vi kan bolla mellan lek och allvar utan att göra illa oss, eller varandra. Och vilken energi jag får. Det är kopiösa mängder som plötligt dråsar ner över mig. Jag får äntligen saker ur händerna.Det är som en förtrollning som har släppt. Eller snarare en förbannelse.

Han vet hur mkt jag tycker om honom. Ändå behöver han höra det. Han lägger ut snarorna när han frågar varför vi blir så ledsna efter att vi setts. Men jag är inte längre rädd för att säga det. Att det handlar om starka känslor.

Och jag vågar säga att jag faktiskt älskar honom. För det gör jag. Mycket. Han betyder så otroligt mycket för mig just nu. Och jag vet att man kan älska flera människor..... Jag vill och tänker inte välja bort honom. Jag kan möjligen bli bortvald, men so be it. Det kommer inte att falla på att jag inte vågar längre.

Just nu struntar jag i vad som händer i morgon. Jag vill bara ha kvar känslan från nyss. Den är så skön. Och med den kommer också åtrån. Väller över mig som glödande lava. Intar hela mig. Och jag njuter av att känna så för honom igen. Vad jag vill ha honom.....

Från andra sidan

Hans sätter sig bredvid henne. För ett kort ögonblick möts deras blickar och han tvekar. Känner hennes markering, där hon sitter på mer än armlängds avstånd. Hon sträcker ut handen, trots att det tar emot. Helst vill hon att han ska kasta sig över henne, hålla henne hårt.

Han lägger armen mot hennes rygg. Den får ligga kvar. Hon smeker hans hår och nacke, vill att han ska känna det. Men han är inte där. I hennes tankar ser han ut att vara någon annastans. Han är hos hunden som springer förbi, när hon hejdar sig mitt i en mening.

Han visar något som betyder mycket för honom. Hon borde vara glad, men känner sig ledsen. Han berättar att han varit där tidigare idag och ätit lunch. Hon funderar på varför han inte ringde så att de hade haft en timme till.
Hon stryker förstrött på hans byxben, det varken bekommer eller berör honom.

Tiden rinner iväg. Han kysser henne. Hon funderar på om han känner att han måste.

För ett ögonblick är känslan där. Den där intensiva.
"Connected in souls
Together at last- In the same black hole"

Men den försvinner när hans telefon ringer. Lika snabbt som den kom.
Hon vet inte om han ser ledsen ut i ögonen.Kanske är han bara lättad.

Hon vet däremot att hon ser ledsen ut.
Hon vet att han ser att hon har svårt att hålla tårarna borta.
Hon vet att han inte ärsäker på vad det handlar om.

Mitt i meningen måste han gå. Han släpper taget om henne, låter blicken svepa över regnet som faller utanför. Blir för en sekund frånvarande igen. Hon undrar vad han tänker på,men vågar inte fråga. Hon är för rädd för vad han ska svara.
Han kommer på något han vill berätta. Det handlar om hans mamma.
Han börjar trots att han ska gå.
"Jag hinner, det går fort att berätta" säger han.

Men hon sitter där och önskar att han kysst henne den minuten istället.

*****************
Han vänder ryggen mot henne när han kliver ur. Ett knappt hörbart "puss och kram" slinker ur honom innan han stänger dörren efter sig.

Det är då det brister. Han är på väg därifrån. Från henne. På alla sätt.
Hon gråter lika mycket som regnet faller utanför. Inte ljudlöst, bara förtvivlat.

Hon blir sittande en stund. Skickar smset som kanske får honom att förstå. Kanske får honom att på något sätt vilja ge henne ett ja eller ett nej. Men hon får inget svar. Hon hör bara sitteget eko när hon ropar. Det är det som blir sanningen.

Hon torkar tårarna. Tänker att det är bara att bryta ihop och sen bita ihop. Förbannar sin egen dumhet. Killen i affären tittar medlidsamt på henne när hon kommer in. Ler lite snett. Hon blir tvungen att säga något.

"Jag har haft en dålig dag"säger hon. Han nickar förstående och säger att han skulle plocka ner månen till henne för att få se ett leende. Hon ler och säger att hon älskar månen.

Sen går hon in och shoppar bort olusten. Handlar kläder för massor.
Imorgon blir håret en annan färg. En början på något nytt.

Men hon är ledsen inuti fortfarande.

Tvivel

Han säger att han tycker om mig. Varför känner jag inte att det räcker?

Han säger att det blir bättre när jag känt honom i tre år. Varför svarar jag att jag inte kommer att göra det?

Han säger att jag är hård. Varför känner jag mig då så vek?

Han säger att jag inte skulle gråta för honom. Varför sitter jag då med tårar i ögonen ?

Är det så enkelt att jag inte vågar lita på vad han säger? Sitter det i mig?
Är hans känsla så tydlig som han tror? Är det bara jag som inte ser den?

Det är tröstlöst att kasta sina känslor mot bergväggen. Det är tröstlöst att få stoppboll på stoppboll hur fina forehands man än slår.

Plåstrar

Plåstrar....
Det kanske är det man gör när saker gör ont.
Eller när man har små skrubbsår som svider.

Det är en viss skillnad på att plåstra om och plåstra på.

Varför hamnar jag alltid i situationen att jag blir den som bekräftar.
Den som ska bedyra att allt är bra.
Den som ska stå för att inget har ändrats.
Den som förväntas föra saker framåt.

Ibland vill jag också vara liten.
Sådan som jag känner mig idag.

Oro

Några timmar senare och jag är så himla låg. Av en enda anledning. Oro.
Oro för att jag inte har hört något sedan igår natt. Oro för att något gick snett senare. Oro för att något hänt som påverkar honom och i förlängningen förstås "oss".

På väg hem från jobbet, genom snömodden och iskalla vindar, ifrågasätter jag igen och igen och igen om det är värt det. Är de där stulna timmarna av lycka värt ångesten däremellan? Eller kan man hitta ett snyggt sätt att bli av med ångesten, med orosmomenten?

Idag hade det varit lätt. Det hade behövts tre ord i luften. Allt är bra. Det hade nog fått mig på fötter och låtit mig ägna mig åt alla de andra häftiga och glada känslorna som jag faktiskt har inom mig sedan igår. Jag vill inte släppa dem..vill suga på dem..ha kvar dem..njuta av dem...länge. Men det går inte förrän jag vet det där. Att allt är bra. Allt är bra.

Jag önskar jag kunde övertyga mig själv om det. Lita på att det otäcka är det man får höra först. Men så är det väl aldrig? Det är väl det otäcka som kommer när man så sakteliga inser att saker inte är som de borde vara.

Jag vet att han slog igång sin telefon i morse, vilket borde ha gjort att han sett mitt sms. Och jag tänker att han borde ha läst oron mellan raderna. Det gjorde han antagligen inte. Kanske var han fortfarande glad i känslan och trygg i förvissningen om att allt var bra?

Jag vill bara ha tre ord.

Allt är bra.

Dagen efter

Efter tre närmast hysteriskt maniska dagar kom lugnet. Maniska i begreppet att jag verkligen gått på adrenalin, däremot inte så särskilt produktiva. Det där med att utnyttja energin till "nyttiga" saker föll bort. Jag har faktiskt bara varit.

Det är som om min hjärna varit avskuren från vardagslivet. Som att kopplingarna ärgat ihop totalt. Mellan varven vet jag inte om jag håller på att driva saker för långt, det känns som att jag inte har koll på vad som händer. Glömmer saker som jag aldrig har glömt. Lägger bort saker som jag aldrig gjort förr. Jag använder helt enkelt min kapacitet till helt andra saker.
Men när jag drar på jobb-påslaget så ser jag att vilka kriser jag än hamnar i, så kan jag sätta alla känslor åt sidan när det kommer en deadline. Det är nog bra.

Den tredje dagen var hysterisk till en början. Den sista.Innan. När solen gick upp var jag lugn. Det var andra som inte var det. Eller kanske förväxlar jag det med förhoppningsfullhet. Han var så glad. Och jag var så fokuserad. I samma veva fick jag en sån där dålig magkänsla. Inte för att träffas honom,utan för att något skulle gå snett någonstans efter vägen. Saker varken han eller jag kunde påverka, utan att låta bli att ses.

Jag bestämde mig för att sätta mig över den. Bära eller brista liksom. Vansinnigt egentligen,men kanske förväxlar jag magkänslan med någon annan sorts känsla som jag inte har koll på. Kanske mer en rädsla FÖR att något ska hända än ATT något kommer att hända.

Känslan att se honom igen var underbar. Det är som att allt faller på plats. Och känslan av att inte behöva stressa var lika skön. Att ha tid. Tid mellan fyra väggar. Som att ha en egen värld. Eller sin alldeles egen lilla låda med överraskningar som man plötsligt kan öppna och bara häpnas över.

Jag vet inte vad jag gillar mest. Om det är skrattgropen, hans sätt att ta i mig, eller allt han säger. Om det är känslan att kunna ligga på hans arm och känna hans fingertoppar över min hals eller den extrema åtrån som rusar genom kroppen. Om det är värmen och lättheten eller den djuriska lusten. Det är nog alltihop.

Det är en fantastisk känsla att börja hitta nycklarna till någon. Det är en fantastisk känsla att våga öppna alla sina egna dörrar. Att ge sig hän så fullständigt åt en annan människa. Att upptäcka nya sidor hos honom och hos sig själv.

Och trots att jag redan varit i himlen och vänt och ligger skönt avslappnad på hans nakna arm med hans mage under min handflata, så behövs det bara ett ögonkast ur de där glittrande ögonen för att jag ska rämna totalt igen. Han behöver bara förstrött nudda min bröstvårta för att jag ska domna bort i kroppen. En kyss mot min hals får min kropp att vrida sig av lust. Jag vill ha hela honom. Ovanpå mig, vid sidan av mig, inuti mig.

Känslan av att känna honom pulsera i mig, smälta ihop, är så häftig. En del av honom i mig som alltid liksom kommer att finnas kvar där. Ett känslominne.

Just nu är jag lycklig.

Treveckorsuppgöret.

Så kom det då. Det där man alltid vill undvika, men som alltid kommer.
Det brukar ta tre månader. Nu tog det tre veckor. Och så ledsen som jag blev, hade jag inte själv förstått att jag kunde bli. På honom. Eller med honom kanske.

För honom var det en skitgrej, för mig något viktigt. Och hur vi än försökte att inte prata förbi varandra så gick det inte att undvika. Mest ledsen blev jag över att jag inte riktigt kunde få honom att förstå. Jag tror det är så jag tänker.

Att se honom på en adress, där jag aldrig sett honom, även om jag vet att han kan finnas där, det fick hela min värld att skaka till. Så jävla ont tankarna som kom gjorde. Så fullständigt andlös jag blev av att känna den där iskalla handen krama om mitt hjärta. Instinkten sa mig att jag aldrig ville uppleva den känslan igen. Inte med honom eller med någon annan.

Det var som när man får ett samtal och inser att något fruktansvärt hänt. Samma känsla. Man får inte riktigt luft. Och som vanligt fanns det två alternativ. Kommunciera eller dra. Och hur ont det än gjorde stannade jag kvar och skrev några rader på den adressen.
Han var inte där, men återkom och skrev att han förstod. Men hur skulle han kunna det? Jag hade ju bara förklarat en liten bit av det.

När man är hundra mil ifrån varandra, inte har möjlighet att prata, knappt kan skriva ostört till varandra, då är det svårt att känna av varandras känslor. Den enda känslan jag hade var min egen. Och den var förintande.
Ju mer vi lär känna varandra, ju mer tar det. Ju mer vågar man skrapa på det som finns under. Och ju djupare man kommer, ju ondare gör det.

Bara tanken på att han attraheras av det där som gör så ont i mig, får mig att falla sönder. Men det som slutligen gör mig till skärvor är min egen reaktion. Insikten om hur mycket jag tycker om honom. Insikten om hur ont det skulle göra att förlora honom. Insikten om att jag vill ha honom som min och bara min. Trots att jag inte alls har rätt till det.

Det är då jag vill ta till flykten. Dra täcket över huvudet. Somna och inte vakna. Stänga in hjärtat i den där bubblan igen så att det fasen aldrig kommer loss. Jag vill inte. Vill inte. Orkar inte ta det där. Att något som gör mig så glad i nästa sekund kan göra mig så ledsen.

Så jag säger som det är. Pratar fritt ur hjärtat. Han säger att han är ledsen men säger att han förstår. Att han accepterar om jag inte vill träffa honom mer. Det känns som att det faktiskt går ganska lätt för honom i jämförelse. Han ser mer nyktert på livet än jag gör. Funkar det inte, så lägger vi ner. Enkelt. Så jävla enkelt.

Vi pratar länge och han förklarar. Säger att han förstår. Bedyrar att jag har missuppfattat det som hänt. Och jag vacklar. Jag tycker ju så jäkla mycket om honom, vill inte vara en dag utan honom. Och nu står jag ändå i begrepp att välja bort honom för att jag är rädd för att det ska göra mer ont under en lång tid annars.
Kan han förstå det?

Smärtan kommer ändå till slut för någon av oss. Det är bara en tidsfråga. Vi lever på lånad tid.

Det slutar med att jag tappar balansen. Igen. kastar mig utför stupet och hoppas att han tar emot mig på något sätt. Dagen efter pratar vi. Han bedyrar att han inte gjort något av det han tror att jag är rädd för. Jag säger att det bara är en liten del av det. Att det är tilliten som får den största knäcken. Det är lättare när man hör nyanserna i rösten. Hur jag låter vet jag inte. Jag tror han tycker att jag låter skärrad. Men det där räcker för mig just då. Jag hoppas att de kommande dagarna låter det hela lugna ner sig och att jag kanske får lite distans till allt.

Vi messar på kvällen. Vi pratar flera gånger. Han är lite småfull och annorlunda, men jag tycker om det också. När han är helt ensam pratar vi igen, då är han helt annorlunda.
Det är långt till svarta hålet.Kanten är hög. Jag kommer inte att ramla ner där av misstag.

Tio timmar senare är jag där. I hålet igen, helt oförmögen att klättra upp. Han har gjort det han sa att han inte hade gjort. Det som var viktigt för mig att veta visade sig vara just det jag inte fick veta. Och det är där som min känsla krockar med min själ. Varför säger han inte som det är? Jag kan ta allt utom lögner.

Kommunicera eller dra? Jag är frestad att avsluta allt med några knapptryckningar. Se hur långt jag kan driva det där? Eller hur ont det kan göra? I mig? Eller i oss båda?
Han svarar kort med vassa bokstäver. Klappar mig på huvudet med ord, som om jag var en mindre vetande. Det retar mig. Adrenalinet rusar upp och jag är stridsberedd på en hundradel.
Det känns som att jag skulle vilja ta tag i honom och skaka om honom hårt. Men fatta då!

Mina tecken flyger genom luften. Med gråten i halsen låter jag alla tankar rinna ut över displayen. Känner mig så jäkla sviken, så nersmutsad på något sätt. Nertrampad. Jag ser att han är lika arg som jag är ledsen. Jag försöker vara tydlig. Få honom att förstå. Han förstår inte alls. Tycker bara att jag är fånig.

Jag dömer honom för hårt tycker han. En sak som inte betyder något för honom, borde inte betyda något för mig. Enkel logik ur hans perspektiv. Men om det är en sak som betyder massor för mig, så borde den väl betyda massor för honom i samma logik?

Till slut rinner ilskan av mig, kvar är bara min förtvivlan. Min förtvivlan över hur min känsla tar överhanden och får mig i så total obalans. Smärträdslan. Jag gör det jag aldrig har gjort förut. Jag backar. Jag tvingar mig till att låta honom veta att jag ändå älskar honom. Jag längtar så infernaliskt efter honom att det gör ont, det också. Hade inte avståndet varit hade vi haft det mest passionerade sexet någonsin. Jag är helt säker på det.

Jag får höra hans röst. Han lugnar mig. Om han förstår vet jag inte. Om det här händer igen vet jag inte heller. Jag vet bara att jag inte vill leva i rädsla för smärta. Den är det enda jag är rädd för. Och den måste finnas där, det ligger i sakens natur. Den är en förutsättning för den passion jag upplever just nu.

Boostad

Tänk ändå vad enkelt det är att göra dagarna alldeles fantastiska utan att vidta några större åtgärder. Det räckte faktiskt med att få vara nära honom en stund. Jag har inte på väldigt länge varit så ograverat glad som idag. Det är en underbar känsla när det liksom spritter i hela kroppen, som att stå i någon sorts konfettiregn.

Det är de där växlingarna mellan skämt och allvar som jag gillar. Mellan lugn och oro. Mellan laid back och åtrå. Från att fläta ihop fingrarna en timme eller två, till ett enda ögonkast som välter världen på en sekund. Sanslöst härligt.

Ibland tänker jag att man måste vänja sig vid en person, på samma sätt som man måste vänja sig vid en röst, en dialekt, ett par händers sätt att ta i en, ett sätt att röra sig. Det är kanske därför jag kastar över honom det som finns att bygga pussel av, så gott det går. Jag bygger ju mitt av småbitarna jag har ... Klart som fasen att jag funderar på hur han rör sig i vissa situationer, har han ser ut när vi pratar i telefon och han skrattar sådär som jag tycker om, hur han klär på sig, hur han äter.....

Hur han funkar i vardagssituationer. Hur han pratar när han ringer banken. Hur han skrattar med kollegorna i fikarummet. Jag vill ju ha alla möjliga bitar av honom. Inte för att jag tänker att han går omkring med nån beslöjad sensuell hes viskande röst på ICA....för den där rösten vill jag ju ha när vi pratar andra sammanhang. Men för att jag ska känna skillnaden, måste jag ju veta hur den låter i vardagen...

Jag gillar att veta hur hans mage känns, hur den ser ut. Hur hans händer är att fläta ihop fingrarna med. Hur de rör sig när han sitter mitt emot mig vid ett fikabord. Hur hans mun känns när han vill ha mig...

Kvitter

Vilken skön känsla man kan få av lite skratt. Och tänkt så fort man blåser bort alla tankar man inte vill ska få fäste i en. Jag känner mig aldrig så säker på mig själv som när jag får andra mäniskor att skratta tror jag.

Och att skratta med någon som man verkligen kan skratta åt allting med, det är en alldeles speciell känsla. Jag insåg just att den där glädjen, det där ohämmade, som man inte kan få riktigt med vem som helst, det är superviktigt för mig. Att vara lite snabb i orden, vrida och vända lite på sanningarna och kunna göra så att allting blir ofarligt. Sånt njuter jag av.

För övrigt är jag medvetslöst trött och det finns nog egentligen bara en enda drivkraft just nu. Just det.

Hud mot hud

Jag tycker om att se mina händer vandra över hans bara överkropp. Något jag känner igen, en bit av mig, som blandas med en bit av honom. Mjuk hud under fingertopparna. Slät hud under handflatorna. Min stenring gnistrar mot hans bröstkorg. Han blundar. Andas tungt men ändå lätt. Ser avslappnad ut, som om mina händer kunde söva honom när som helst.

Men vi vet båda just då att mina händer också kan väcka honom hur lätt som helst.

Hur kommer det sig att jag har glömt det just nu?

Balansen

Det kanske är de senaste nätternas sömnbrist som sätter sina spår. Det blev få timmar i natt. Många med honom, men lite sömn. Jag har lite svårt att tänka klart. Det blir lite suddigt i huvudet när man har rubbat systemen.

Nej jag vek inte undan idag. Tror jag. Jag försökte vara närvarande. Det är ganska enkelt med honom. Det är inte många gånger som tanken flaxar iväg, det är mer känslan som tar grepp om kroppen och inte tillåter den att göra något annat.

Det var annorlunda. Väldigt annorlunda. Kanske har vi tappt lite av lekfullheten och blivit målmedvetna. Det är inte sämre. Men det är annorlunda. Och naturligtvis är jag trygg och glad i känslan för att tio minuter senare balansera på kanten till det svarta hålet. När jag inte ser honom, finns den inte. Trygghetskänslan.

Under eftermiddagen har jag slitit hårt i vardagslivet och hela tiden dyker det upp bilder av hans ansikte i olika ljus. Allt var som jag tänkt det. Minst. Men nu känns det som att vi dalar lite. Kanske drar sig tillbaka och slickar såren. Tar ny sats. Äsch, jag vet inte. Ena sekunden är jag förnuftig och tänker att jag inte kan låta den där känslan styra mig, för att i nästa sekund vara helt övertygad om att det är just det jag tänker göra.

Jag hinner tänka att han är mätt. Att det är viktigt för honom att vara hungrig om han överhuvudtaget ska sätta sig och äta. Men jag då? Är jag ständigt hungrig eller?
Saknar orden som slängs i luften. Det är märkligt att jag har ett sånt behov av dem precis efteråt. Varje gång. Som att jag måste bekräfta att jag känt rätt. Men varför måste jag känna det genom honom? Det borde jag väl klara själv.

Och i samma sekund som jag funderar på om man verkligen kan fortsätta så drar den där märkliga känslna genom kroppen och slår ut vartenda säkerhetssystem som finns. OCh plötsligt är jag säker på vad jag vill.

Ishett

Det är märkligt hur samtal plötsligt kan förändras. Från ett vanligt skrattglittrigt till blodigt allvar. Djupare. Något som känns mycket mer. Och jag vågade säga K-ordet med viss tvekan. Jag vågade utveckla analysen till den där mest förbjudna.

Men han väjer inte. Och jag tror honom snart när han säger att han inte är rädd. Det räcker kanske att en av oss är det. Vad vet jag. Är motparten skräckslagen så borde väl hela grejen per automatik falla. Tänker jag utmana honom? Det är som att jag måste peta in fingret i ögat på honom, där det gör som ondast, och säga "tycker du om mig NU då?". Som en trotsig tvååring.

Det märkliga är att efter ett samtal som det idag, så borde man kanske tagga ner lite och vila i känslan. Men så funkar jag uppenbarligen inte nu. Istället äts jag upp inifrån, lusten fräter.
Jag har sällan haft ett sådant sug efter honom som just nu. Den där isande känslan förbyts i något som bränner sönder mig nästan. Ishett.

I tanken leker jag hela tiden med vad som händer nästa gång hans blick möter min. Det känns som jag ska dö litegrann redan då. Jag får faktiskt hjärtklappning av bara tanken. Och det kittlar i tanken att jag vet att han kommer att veta att jag just i det ögonblicket vill slita honom intill mig och kyssa honom så han tappar andan.
Det bästa vore om hela världen försvann runt omkring oss just då. Gick upp i rök liksom. Så att bara han och jag stod kvar där bland dimridåerna.
Då skulle jag ta kommandot. Inte tveka. Bara känna.

Den känns i mig

Han ringde igår. Gud så jag hade längtat efter hans röst. Ett dygn borde jag stå ut. Visst, det gör jag.... Han lät annorlunda, men ändå inte. Stående i regntung, mörk kvällsluft som bryter hans ord mitt itu ibland. Jag försöker tänka mig honom där ute. I morgonrock.

När vi lagt på är jag rusig. Hög. Adrenalinfylld. Vi skickar tankar genom etern. Leker med känslan. Fantiserar. Jag svämmar över av lust. Längtar så infernaliskt efter hans beröring, hans mun, hans tunga. Hans blick.

Sjunker ner mot kuddarna i min säng. Blundar och låter åtrån kasta sig över mig. Hänger mig åt honom, han som ligger där miltals ifrån mig, han som kanske tänker på samma sak. Smeker mig tills jag formligen exploderar. Kan nästan känna hans gillande blick. Kan höra hans röst säga alla de förbjudna orden. Dem som vi har stulit ihop till.

Jag vaknar av hans tanke. Låter honom ta över mig igen. Känner lusten sprida sig som en skogsbrand över kroppen. Osläcklig. Drömmer om det som kommer.

Jag är mitt i jobb när han ringer nästa gång. Jag borde inte svara. Jag borde inte ringa. Jag gör ett överslag på en hundradels sekund. Sen springer jag ut och ringer. Blir nästan andfådd av att höra honom. Hur klart som helst. Inga halva ord. Bara en omedelbar känsla som slår mig till golvet.

Vi pratar igen. Jag ligger på sängen och flaxar runt som en tonåring som legat i timmar i telefon. Vrider och vänder. Lyssnar på vad han säger. Det är ett bra samtal även om jag inte kan förklara alla mina nycker. Det är känns bra. Men inte stillar det min längtan, tvärtom.

Jag känner hur viktiga orden är mellan oss. Det blir så tydligt just då. Hur det kittlar i kroppen av alla "farliga" ämnen vi nuddar vid. Han har berättat om mig. Om hur jag är. Så som han ser mig. Åh, vad jag hade velat höra vad han sa. Eller kanske inte. Eller jo. Jag funderar på hur han ser på mig egentligen? Vet jag det? Jag både vill och inte vill veta allt. För tänk om han ser på mig på ett sätt som jag inte vill bli sedd?

Jag vill inte slita mig från honom. Det finns längtan i hans röst också. Jag tycker om att höra det.
Vi lägger på och växlar några ord i luften senare. Han läser mina fåniga mail. De utlämnande. De som ingen borde läsa. Han måste tro att jag är knäpp. Och nu får han givetvis plåsterpanik. Men han säger något helt annat.
Fem ord som sätter sig i hjärtat på mig. Men de gör mig inte längre rädd. Tror jag.

Varje gång

Varje gång jag ser honom känns det som första gången. Jag slår ner blicken. Viker undan. Orkar nästan inte med känslan som rusar genom kroppen. Känner mig liten och otillräcklig. Känner hans blick som utforskar mig. Vad ska han med mig till?
Jag önskar hans tankar låg i min hand just då.

Men så skakar jag bort den där svarta känslan. Jag lyfter blicken. Ser rakt på honom. Viker inte undan. Tar smällen när den kommer. Och den kommer. Med full kraft boxar den till mig i magen, sådär så att jag nästan får svårt att andas. Samtidigt som den där ilande känslan går rakt genom kroppen. Fan vad jag tycker om honom.

Han ser glad ut. Ser han glad ut för att jag är glad? Eller är han bara sådär glad?
Ibland kramar han om mig. Håller hårt. Men aldrig så hårt som när jag ska gå. Som när han suckar lite och pressar sin kropp emot min. Får mig att önska att tiden stod still. Ett ögonblick. Vårt.

Startsträckan blir kortare för varje gång. Mina fingrar hittar hans. Hans hand hittar min. Det känns "vanligt" men ändå inte. Vi kan sitta sida vid sida, tysta eller pratande. Låta tankarna flyta fritt. Dela med oss av dem till varandra.

Men det behövs så lite. En blick. Den säger allt. I nästa sekund är det jordbävning. Katastrofområde. En desperat längtan efter mer. Honom. Jag skulle ge vad som helst för att få honom just då. Allt. Åtrån är så förintande att benen knappt bär. Jag flödar över. Hans mun tar andan ur mig. Jag får knappt luft. Men jag bryr mig inte. Varför skulle jag?

Det är som att det inte är jag som står där. Jag ser oss utifrån. Undrar om någon kan förstå den där lilla, stora kvinnan med ögon känsliga för grönt. Om någon kan ana den där tillintetgörande passionen hon känner. Han lägger armen om henne och drar henne intill sig. Böjer sig lite framåt och kysser henne. Det är bara hon som hör hans knappt märkbara suck. Det är bara hon som ser hans blick förändras. Och hon tänker att det måste finnas en mening.

Om rädsla

Jag önskar jag kunde sortera ut mina känslor en aning. Sånt som rinner genom huvudet hela tiden just nu.
Jag blev så fruktansvärt glad över hans två ord. Och samtidigt så rädd. Jävligt rädd. Fem bokstäver som satte hela mig ur balans på en hundradels sekund. Fem jävla små bokstäver. En hisnande underbar lyckokänsla..och samtidigt...Scared to death. Varför?

Det är väl rätt så enkelt egentligen. Han påverkar mig så starkt just nu. Jag är inte säker på att han själv riktigt vet hur starkt. Jag är inte säker på att han vet vilken fruktansvärd åtrå till honom som brinner innanför min hyfsat kontrollerade yta. Och jag är inte säker på vad det kan få konsekvenser för mig. Kanske är det just det som gör mig rädd.

Hur ont kommer det att göra i slutändan? Hur ont blir det om jag inser att jag måste välja. Eller hur ont gör det när det inte är värt nåt längre?
Jäkla skit. Saker är så enkla så länge man bara leker. Så länge man vet precis vad man har på andra sidan. Så länge man är klar över vad saken handlar om. Så länge det är skitsaker som köttslig lust, punkt slut.
Men ska jag komma någonstans med mig själv så måste jag ju åtminstone vara ärlig med mig själv och erkänna att jag tycker väldigt mycket om honom och att jag kanske knappt ens vet HUR mycket. Tillräckligt för att rubba fleras världar? Nej, det kommer jag nog aldrig att tillåta mig.

Så vad kan jag tillåta mig? Vågar jag undersöka vad han är värd? Vågar jag det, trots att jag tangerar så många andra känslor än de riktigt okomplicerade? Eller lägger jag benen på ryggen redan nu, innan det har gjort så pass ont att det tar tid att läka? Jag vet ju att jag är snabb att ta till flyktbeteendet när det bränns för mycket. Vågar jag stanna?

Det är lättare med 27-åringar med magrutor och blont hår som kan roa en en stund med sina outforskade hjärnor och händer. Sånna som man vet att man aldrig kommer att klicka ihop med fullt ut. Det är svårare med honom som ibland ser så ofarlig ut....men som tvärtemot all vett och sans får sånna fruktansvärt häftiga känslor av åtrå och lust att rusa runt i kroppen.

DU som hela tiden sitter fast på min näthinna i olika positioner. Som har en skrattgrop som dyker upp i mitt huvud åtskilliga gånger varje dag. Som har fina små rynkor kring ögonen som dras ihop när du skrattar, men slätas ut när din blick mörknar av åtrå.

DU som har händer som är märkta av annat än skrivbordsjobb, men som ändå berör mig så lätt, så mjukt och så fruktansvärt varje gång du nuddar mig. Fingertoppar som utforskar hela mitt ansikte, som fortsätter att smeka sig nerför min hals, ner mot mina bröst.
Allt medan jag står och vinglar, tappar balansen, faller.

DU som har en mun som tuggar tuggummi på ett speciellt sätt. Som har smala läppar som ser hårda ut, men som är så mjuka och lockande att de suger in hela min själ varje gång de nuddar mig. Som låter mig förlora mig i kyssar som är avgrundsdjupa. Som kräver hela min själ när DU pressar din mun mot min. Som kräver allt av mig. Hela mig. Kyssar som får mig att tappa fotfästet.

DU som viskar ord i mitt öra. Som leker med din tunga. Som kittlar mig i nackgropen så att jag blir både vimmelkantig och skrattigt lycklig. DU som säger att du vill ha mig. DU som säger att du vill vara med mig, se mig. Du som ber mig att lita på dig.

Är det konstig att jag är rädd? Man kan inte förlora något man aldrig har haft. Att förlora något man vill ha gör ont. Väldigt ont. Och jag är nog lite rädd för sånt som gör ont ibland.

Det finns sår som inte har läkt. Det finns skrubbsår som jag fick när jag föll. Det finns sårskorpor som jag petar upp för att påminna mig om HUR ont det kan göra. Det finns ärr....men jag lever ju uppenbarligen.

Jag önskar jag kunde förklara så att DU förstod. Att en känsla som är så stark i mig också kan slänga ner mig i det svarta hålet, brännmärka mig. DU som inte är rädd för smärtan. Hur skulle du förstå att jag är rädd. Rädd för att saker kan bli så underbara att jag inte kan njuta av dem för rädslan över att förlora dem.

Jo, jag är rädd, men jag lägger fram min arm och låter DIG rista ett djupt sår i min hand. Ett snyggt och snabbt snitt. The first cut is the deepest. Jag ser hur det blöder, rött och vackert. Jag inser att det kommer att kännas för alltid.

Och jag är rädd.