Nattsuddigt

Klockan är sent. Jag är uppe för att jag har massor att göra.
Samma låt går runt, runt i min dator. En som gör mig glad.
It's written on the wind
It's everywhere I go
So if you really love me
C'mon and let it show
Jag dansar runt i köket med en pernod i handen och fjantar mig med min lillebror.
Lite småfull. Lite okontrollerad. Lite glad.

Kyrkomannen gjorde mig också glad idag. Lagom till att jag hade släppt hela skiten ungefär.
Lagom till jag hade bestämt mig för att det fick räcka. Tänkt att det blir skönt att ha det här avslutat innan julen. Kanske är det just då jag är sårbar?
Då jag har sänkt garden på något sätt.

Skit samma.

Det är som det är. Det lär dröja innan vi kommer ifrån varandra. Det kändes så tydligt när vi pratade idag. Det var nästan som förr....och gummibandet hakar tillbaka mig igen.

Nyss dök han upp på msn. Och fast jag hade nytt nick på honom, så smällde det till i magen. Sådär enormt att jag inte vet om det är ren ångest eller eufori.
Men det lugnar sig. När vi börjar prata känns det i hela kroppen.
Och det känns bra.

Jag känner att jag längtar massor efter honom.
Massor. Just nu.
Jag känner att jag har saknat honom på msn också.
Det är så tråkigt att vi aldrig kan prata där.
Även om jag tror han känner sig pressad där när orden smattrar ur mig.
Kanske är det så när vi pratar också.

Om fyra timmar slutar han jobba. Undrar om jag har somnat då.
Jag vill vara vaken. Höra hans röst innan jag domnar bort igen...
Och just nu räknar jag timmarna tills vi kan ses igen.

Jag har ju en del tid till veckan. Fast jag vet aldrig om han vill.
Igår lät det inte så. Jag vet inte hur det låter i morgon. Eller nästa dag.
Men jag vill inte tänka att vi har setts för sista gången.