I samma sekund sombokstaven dök upp så visste jag.
Jag visste att något plötsligt var uppenbart.
Något oförlåtligt.
Jag visste bara inte omfattningen.

Det är märkligt det där att jag så snabbt får känslan. Inte tolkad via en blick eller via ett ord. Bara genom känslan. I luften. Det var flera våningsplan emellan. Massor av luft. Och ändå visste jag direkt, utan att ett ord eller en blick var växlad. Inte ens en fysisk närvaro.

Det är långa minuter när man väntar på sin dödsdom. Jag hann plocka bort mycket ur min telefon under den tiden. Ungefär allt.
Mest ledsen var jag nog över mitt norska mms. Och så över godnattbilden från Den unge mannen. De övriga kanske jag får i ny tappning... Vad vet jag....Bilden från torpet skulle jag gärna ha haft kvar, den var så "rätt".

Det blev många hårda ord. Och jag hade ganska snabbt min strategi klar. Och mitt trumfkort var oöverträffligt.
Det goda i alltihop är att han för en gångs skulle lyssnade färdigt. Det krävdes att jag skulle skära av honom båda hälsenorna för det.

Först lät han ilskna ord rinna över mig i en aldrig sinande ström.
När han tystnat försökte jag få förklara, reda ut, det jag kunde.
Det resulterade i fler ilskna ord. Så många att han nog tyckte att jag gått i golvet så hårt av knocken att jag inte skulle ta mig upp igen.

Det är märkligt vad saker kan vända fort. Fascinerande. Aldrig hade det funnits en tanke på att det skulle vara jag som stod där med rak rygg när spelet var över.

Min första tanke var nog att jag skulle få ge upp Den siste. Han.
Jag insåg att det var det offer som skulle krävas den här gången. Jag skulle inte ens få välja.

Det var märkligt vad mycket enklare det kändes att ge upp någon den här gången. Förra gången det hände, för länge sedan, kändes livet väldigt meningslöst just då. Det var som om den enda gnista som höll mig uppe just då togs ifrån mig. Jag tappade luften.
I fem dagar vägrade jag hårdnackat att släppa kontakten. Jag ville ha kvar pratet.
Sen gav jag upp. Fogade mig. Trodde han.

Jag hittade bara en annan väg. Hade jag släppt honom då, hade jag kanske aldrig blivit klar med honom. Är jag det nu?
Det är ett halvår sen vi pratade i telefon, på en skrapig mobil på en internationell flygplats. Jag minns känslan.
Jag minns fortfarande han sätt att titta på mig. Jag minns fortfarande hans suck den sista minuten den dagen. Morgonen efter.

Men nu är ny tid.
Jag lät Honom, Kyrkomannen, få veta. I ett enda pip delgav jag honom vad som hänt. Han ville veta vad som skulle hända nu. Jag frågade vad han hoppades. Han svarade aldrig.
Kanske tänkte han precis som jag att det var en enkel väg ut. Ingen av oss behövde bestämma.En konsekvens helt enkelt.

Ödets ironi var att vi pratat om just det några timmar tidigare.
Ödets ironi var att det var Honom jag pratade med när jag blev rannsakad och kontrollerad.
Precis som Den andra gången för länge sedan. Då pratade jag med mannen i fråga 300 mil ifrån mig.

Nu blev det inga val. Jag fick själv dra upp riktlinjerna. Jag behöver inte stänga av Kyrkomannen.

Men tanken lämnar mig inte.
Kanske Han hoppades på ett clean cut.
Kanske tänkte Han göra som vanligt.
Ta bakvägen ut. Låta någon annan bestämma, så man slipper ta ansvar.
Sen kan man fortsätta att tycka synd om sig själv, känna sig usel, men samtidigt behövd och älskad.