Livstecken

Det kom ett livstecken. Just när jag såg epostrutan dyka upp
hade jag inte för ett ögonblick tanken på att det kunde vara Han
som hörde av sig.

Mailet jag fick gjorde mig ledsen, på många sätt.
Mest kanske för att han inte förstår. Eller förmår.
Det känns så kostigt att jag är död inuti just nu,
det som en gång levde så mycket.

Vem fan är inte trött. Klockan nämar sig halv tre och vad gör jag?
Sitter i köket och gråter. Över hänsynslöheten.
På vilket sätt blir han mindre trött av att göra mig ledsen?
Kanske han skulle bli piggare, sova bättre,
om han tog tillvara det som fanns mellan oss,
det som var ljust
det som kunde slappna av honom.

Jag skrev tre mail.
Tre alternativa svar
Men jag skickar inget av dem.
Jag orkar inte.
Orkar inte bekräfta
Orkar inte boosta
Orkar inte bli besviken
Orkar inte dra
Orkar inte ta förnedringen en gång till

Det handlar inte om att jag tycker mindre om honom
Det handlar enbart om att jag äntligen har insett
att jag inte har ett värde för honom.
Han har inte sovit. Man kunde ju tänka sig
att han haft ännu mer tid att slänga iväg en hälsning då.

Den enda gången den där dagen har betytt något särksilt.
Den dan han skulle ringa
Den dan han var ledig.
Men under de 24 timmarna var han trött.
Antagligen inte så trött att han inte orkade med
alla som betyder nåt.

Men den han ville se vänta - fick han att vänta
Han känner sitt värde bara när jag är förtvivlad

Jag måste sluta gråta och lägga mig.
Vem fan är inte trött.
Vem fan är det inte synd om
Lika förbannat inser jag att allt snack om att han skulle
höra av sig gång på gång om jag tystnar
Att han vill förklara, så jag inte fattar fel beslut
Det är bara snack det också.
Han kommer inte att höra av sig mer
Han kommer att nöja sig med att jag inte svarar
och vara glad att att han slapp trasla mer
Inte kommer han att höra av sig för att bygga vidare.

Och hur kan det spela roll om jag saknade honom eller inte?
Skulle jag låta bli att ringa för att hälsa någon något,
bara för att det är något som inte är saknat eventuellt?
Bara för att han vill att jag ska säga att jag saknade honom
så att han än en gång får känna att han gjort mig illa.

Jag önskar att jag inte var så vek.
Jag önskar att jag kunde hata
Det vore lättare än att känna sig som
"den kåta korkade slynan"
som duger när inte de intelligenta
och "fina" flickorna kan
De som kan kittla fantasin
och inte tvinga ner folk i verkligheten

När ska skiten ta slut? 17 januari?
Ismannen är pålitlig
Han fattar när jag är ledsen, han vet vad det handlar om
men han finns där för mig
för han bryr sig
och är inte intresserad av att göra mig liten och bräcklig

Åh gud om jag kunde vrida klockan tillbaka ett halvår i tiden.
Vad många tårar jag hade sparat