Varje gång

Varje gång jag ser honom känns det som första gången. Jag slår ner blicken. Viker undan. Orkar nästan inte med känslan som rusar genom kroppen. Känner mig liten och otillräcklig. Känner hans blick som utforskar mig. Vad ska han med mig till?
Jag önskar hans tankar låg i min hand just då.

Men så skakar jag bort den där svarta känslan. Jag lyfter blicken. Ser rakt på honom. Viker inte undan. Tar smällen när den kommer. Och den kommer. Med full kraft boxar den till mig i magen, sådär så att jag nästan får svårt att andas. Samtidigt som den där ilande känslan går rakt genom kroppen. Fan vad jag tycker om honom.

Han ser glad ut. Ser han glad ut för att jag är glad? Eller är han bara sådär glad?
Ibland kramar han om mig. Håller hårt. Men aldrig så hårt som när jag ska gå. Som när han suckar lite och pressar sin kropp emot min. Får mig att önska att tiden stod still. Ett ögonblick. Vårt.

Startsträckan blir kortare för varje gång. Mina fingrar hittar hans. Hans hand hittar min. Det känns "vanligt" men ändå inte. Vi kan sitta sida vid sida, tysta eller pratande. Låta tankarna flyta fritt. Dela med oss av dem till varandra.

Men det behövs så lite. En blick. Den säger allt. I nästa sekund är det jordbävning. Katastrofområde. En desperat längtan efter mer. Honom. Jag skulle ge vad som helst för att få honom just då. Allt. Åtrån är så förintande att benen knappt bär. Jag flödar över. Hans mun tar andan ur mig. Jag får knappt luft. Men jag bryr mig inte. Varför skulle jag?

Det är som att det inte är jag som står där. Jag ser oss utifrån. Undrar om någon kan förstå den där lilla, stora kvinnan med ögon känsliga för grönt. Om någon kan ana den där tillintetgörande passionen hon känner. Han lägger armen om henne och drar henne intill sig. Böjer sig lite framåt och kysser henne. Det är bara hon som hör hans knappt märkbara suck. Det är bara hon som ser hans blick förändras. Och hon tänker att det måste finnas en mening.