Från andra sidan

Hans sätter sig bredvid henne. För ett kort ögonblick möts deras blickar och han tvekar. Känner hennes markering, där hon sitter på mer än armlängds avstånd. Hon sträcker ut handen, trots att det tar emot. Helst vill hon att han ska kasta sig över henne, hålla henne hårt.

Han lägger armen mot hennes rygg. Den får ligga kvar. Hon smeker hans hår och nacke, vill att han ska känna det. Men han är inte där. I hennes tankar ser han ut att vara någon annastans. Han är hos hunden som springer förbi, när hon hejdar sig mitt i en mening.

Han visar något som betyder mycket för honom. Hon borde vara glad, men känner sig ledsen. Han berättar att han varit där tidigare idag och ätit lunch. Hon funderar på varför han inte ringde så att de hade haft en timme till.
Hon stryker förstrött på hans byxben, det varken bekommer eller berör honom.

Tiden rinner iväg. Han kysser henne. Hon funderar på om han känner att han måste.

För ett ögonblick är känslan där. Den där intensiva.
"Connected in souls
Together at last- In the same black hole"

Men den försvinner när hans telefon ringer. Lika snabbt som den kom.
Hon vet inte om han ser ledsen ut i ögonen.Kanske är han bara lättad.

Hon vet däremot att hon ser ledsen ut.
Hon vet att han ser att hon har svårt att hålla tårarna borta.
Hon vet att han inte ärsäker på vad det handlar om.

Mitt i meningen måste han gå. Han släpper taget om henne, låter blicken svepa över regnet som faller utanför. Blir för en sekund frånvarande igen. Hon undrar vad han tänker på,men vågar inte fråga. Hon är för rädd för vad han ska svara.
Han kommer på något han vill berätta. Det handlar om hans mamma.
Han börjar trots att han ska gå.
"Jag hinner, det går fort att berätta" säger han.

Men hon sitter där och önskar att han kysst henne den minuten istället.

*****************
Han vänder ryggen mot henne när han kliver ur. Ett knappt hörbart "puss och kram" slinker ur honom innan han stänger dörren efter sig.

Det är då det brister. Han är på väg därifrån. Från henne. På alla sätt.
Hon gråter lika mycket som regnet faller utanför. Inte ljudlöst, bara förtvivlat.

Hon blir sittande en stund. Skickar smset som kanske får honom att förstå. Kanske får honom att på något sätt vilja ge henne ett ja eller ett nej. Men hon får inget svar. Hon hör bara sitteget eko när hon ropar. Det är det som blir sanningen.

Hon torkar tårarna. Tänker att det är bara att bryta ihop och sen bita ihop. Förbannar sin egen dumhet. Killen i affären tittar medlidsamt på henne när hon kommer in. Ler lite snett. Hon blir tvungen att säga något.

"Jag har haft en dålig dag"säger hon. Han nickar förstående och säger att han skulle plocka ner månen till henne för att få se ett leende. Hon ler och säger att hon älskar månen.

Sen går hon in och shoppar bort olusten. Handlar kläder för massor.
Imorgon blir håret en annan färg. En början på något nytt.

Men hon är ledsen inuti fortfarande.