Om rädsla

Jag önskar jag kunde sortera ut mina känslor en aning. Sånt som rinner genom huvudet hela tiden just nu.
Jag blev så fruktansvärt glad över hans två ord. Och samtidigt så rädd. Jävligt rädd. Fem bokstäver som satte hela mig ur balans på en hundradels sekund. Fem jävla små bokstäver. En hisnande underbar lyckokänsla..och samtidigt...Scared to death. Varför?

Det är väl rätt så enkelt egentligen. Han påverkar mig så starkt just nu. Jag är inte säker på att han själv riktigt vet hur starkt. Jag är inte säker på att han vet vilken fruktansvärd åtrå till honom som brinner innanför min hyfsat kontrollerade yta. Och jag är inte säker på vad det kan få konsekvenser för mig. Kanske är det just det som gör mig rädd.

Hur ont kommer det att göra i slutändan? Hur ont blir det om jag inser att jag måste välja. Eller hur ont gör det när det inte är värt nåt längre?
Jäkla skit. Saker är så enkla så länge man bara leker. Så länge man vet precis vad man har på andra sidan. Så länge man är klar över vad saken handlar om. Så länge det är skitsaker som köttslig lust, punkt slut.
Men ska jag komma någonstans med mig själv så måste jag ju åtminstone vara ärlig med mig själv och erkänna att jag tycker väldigt mycket om honom och att jag kanske knappt ens vet HUR mycket. Tillräckligt för att rubba fleras världar? Nej, det kommer jag nog aldrig att tillåta mig.

Så vad kan jag tillåta mig? Vågar jag undersöka vad han är värd? Vågar jag det, trots att jag tangerar så många andra känslor än de riktigt okomplicerade? Eller lägger jag benen på ryggen redan nu, innan det har gjort så pass ont att det tar tid att läka? Jag vet ju att jag är snabb att ta till flyktbeteendet när det bränns för mycket. Vågar jag stanna?

Det är lättare med 27-åringar med magrutor och blont hår som kan roa en en stund med sina outforskade hjärnor och händer. Sånna som man vet att man aldrig kommer att klicka ihop med fullt ut. Det är svårare med honom som ibland ser så ofarlig ut....men som tvärtemot all vett och sans får sånna fruktansvärt häftiga känslor av åtrå och lust att rusa runt i kroppen.

DU som hela tiden sitter fast på min näthinna i olika positioner. Som har en skrattgrop som dyker upp i mitt huvud åtskilliga gånger varje dag. Som har fina små rynkor kring ögonen som dras ihop när du skrattar, men slätas ut när din blick mörknar av åtrå.

DU som har händer som är märkta av annat än skrivbordsjobb, men som ändå berör mig så lätt, så mjukt och så fruktansvärt varje gång du nuddar mig. Fingertoppar som utforskar hela mitt ansikte, som fortsätter att smeka sig nerför min hals, ner mot mina bröst.
Allt medan jag står och vinglar, tappar balansen, faller.

DU som har en mun som tuggar tuggummi på ett speciellt sätt. Som har smala läppar som ser hårda ut, men som är så mjuka och lockande att de suger in hela min själ varje gång de nuddar mig. Som låter mig förlora mig i kyssar som är avgrundsdjupa. Som kräver hela min själ när DU pressar din mun mot min. Som kräver allt av mig. Hela mig. Kyssar som får mig att tappa fotfästet.

DU som viskar ord i mitt öra. Som leker med din tunga. Som kittlar mig i nackgropen så att jag blir både vimmelkantig och skrattigt lycklig. DU som säger att du vill ha mig. DU som säger att du vill vara med mig, se mig. Du som ber mig att lita på dig.

Är det konstig att jag är rädd? Man kan inte förlora något man aldrig har haft. Att förlora något man vill ha gör ont. Väldigt ont. Och jag är nog lite rädd för sånt som gör ont ibland.

Det finns sår som inte har läkt. Det finns skrubbsår som jag fick när jag föll. Det finns sårskorpor som jag petar upp för att påminna mig om HUR ont det kan göra. Det finns ärr....men jag lever ju uppenbarligen.

Jag önskar jag kunde förklara så att DU förstod. Att en känsla som är så stark i mig också kan slänga ner mig i det svarta hålet, brännmärka mig. DU som inte är rädd för smärtan. Hur skulle du förstå att jag är rädd. Rädd för att saker kan bli så underbara att jag inte kan njuta av dem för rädslan över att förlora dem.

Jo, jag är rädd, men jag lägger fram min arm och låter DIG rista ett djupt sår i min hand. Ett snyggt och snabbt snitt. The first cut is the deepest. Jag ser hur det blöder, rött och vackert. Jag inser att det kommer att kännas för alltid.

Och jag är rädd.