Balansen

Det kanske är de senaste nätternas sömnbrist som sätter sina spår. Det blev få timmar i natt. Många med honom, men lite sömn. Jag har lite svårt att tänka klart. Det blir lite suddigt i huvudet när man har rubbat systemen.

Nej jag vek inte undan idag. Tror jag. Jag försökte vara närvarande. Det är ganska enkelt med honom. Det är inte många gånger som tanken flaxar iväg, det är mer känslan som tar grepp om kroppen och inte tillåter den att göra något annat.

Det var annorlunda. Väldigt annorlunda. Kanske har vi tappt lite av lekfullheten och blivit målmedvetna. Det är inte sämre. Men det är annorlunda. Och naturligtvis är jag trygg och glad i känslan för att tio minuter senare balansera på kanten till det svarta hålet. När jag inte ser honom, finns den inte. Trygghetskänslan.

Under eftermiddagen har jag slitit hårt i vardagslivet och hela tiden dyker det upp bilder av hans ansikte i olika ljus. Allt var som jag tänkt det. Minst. Men nu känns det som att vi dalar lite. Kanske drar sig tillbaka och slickar såren. Tar ny sats. Äsch, jag vet inte. Ena sekunden är jag förnuftig och tänker att jag inte kan låta den där känslan styra mig, för att i nästa sekund vara helt övertygad om att det är just det jag tänker göra.

Jag hinner tänka att han är mätt. Att det är viktigt för honom att vara hungrig om han överhuvudtaget ska sätta sig och äta. Men jag då? Är jag ständigt hungrig eller?
Saknar orden som slängs i luften. Det är märkligt att jag har ett sånt behov av dem precis efteråt. Varje gång. Som att jag måste bekräfta att jag känt rätt. Men varför måste jag känna det genom honom? Det borde jag väl klara själv.

Och i samma sekund som jag funderar på om man verkligen kan fortsätta så drar den där märkliga känslna genom kroppen och slår ut vartenda säkerhetssystem som finns. OCh plötsligt är jag säker på vad jag vill.