Eftertankens kranka blekhet

Det krävs mycket för att jag ska bli så ledsen att orden inte kommer ur mig. Mycket.

Min ångest var befogad. Alltihop. Som vanligt hade jag intuitionen på helt rätt ställe. Magkänslan svek mig inte den här gången heller.
På sätt och vis var det skönt att få en bekräftelse på den.
Att det Han föraktade mig så mycket för att jag tänkte om Honom, faktiskt var alldeles sant. Det är inte Han som är den ärliga. Det är jag.

Jag kommer ihåg Hans sätt att få mig att framstå som dålig..att jag minsann svek lika mycket i ett annat förhållande. Men hur kunde Han jämföra..det enda vi kunde lita på just nu var ju varandra?

Den sista gång vi sågs pratade vi om något och någon som jag skrev om i en tidigare blogg. Jag blev ledsen, ledsen för att jag kom ihåg känslan. Ledsen för att den tangerade den jag hade i bilen med Honom just då...men känslan var så rätt, så rätt. Det vara bara det att Han inte var tillräckligt skärpt för att se den.

Minns att han sa att han tyckte han försvarade sig bra. Han var nöjd med sig själv. Så jävla överlägsen. Men jag lät honom inte komma åt min känsla, den behöll jag. Nu gråter han och "inser att jag tycker att han är ett svin". Det borde han ha insett redan då att han var.

Jag skulle kunna säga samma sak till Honom, som i den där bloggen. Jag behöver inte ens välja orden. De står där, rakt av. Och de betyder samma sak den här gången.

"Han var inte ärlig mot mig. Kändes inte ärlig. Och det gör så ont i ett förhållande där ärlighet är det enda krav som någonsin ställts. Jag känner mig korkad och dum. Underskattad."

Hur kunde jag låta den jäveln komma mig så nära? Hur kunde jag lita på någon som jag redan visste hade varit så obarmhärtig mot andra i sin närhet? Hur kunde jag falla ner i "brottslings-flickväns-syndromet"? Mot mig skulle han aldrig göra det han gör mot alla andra...

Jag antar att det blir samma sak igen, nu när han hittat en ny endorfinkick. Jag är på sätt och vis glad att jag inte är i hennes situation. Hon kommer att bli så besviken på honom så många gånger. Det slipper jag. Han ska aldrig mer få komma åt mig.

Samtidigt känns det orättvist att han går omkring lycklig just nu, när jag mår så dåligt. Det är han som har gjort fel, inte jag. Jag köper inte den logiken.
Han säger att han tycker mycket om mig. Att han älskar mig på sitt klumpiga sätt. Ungefär som om jag vore en hundvalp tänker jag. Ett keldjur. Nån som är lite pluttig att gosa med, som viftar på svansen när man kommer.

Om han tyckte så mycket om mig skulle han anstränga sig just nu. Det gör han inte.

Han går vidare med sitt liv, utforskar nya jaktmarker och nya känslor. Säger att han stänger av allt. Fan tro´t. Självklart kan en kärleksmissbrukare som han inte låta saker ligga på is. Han behöver det för att kunna leva. Han behöver energin. Känslan. Bipolär light. Gillar smärtan, gillar euforin.

Men jag är smärträdd. Hur kunde jag låta hans piska vina över mig då?