Hud mot hud

Jag tycker om att se mina händer vandra över hans bara överkropp. Något jag känner igen, en bit av mig, som blandas med en bit av honom. Mjuk hud under fingertopparna. Slät hud under handflatorna. Min stenring gnistrar mot hans bröstkorg. Han blundar. Andas tungt men ändå lätt. Ser avslappnad ut, som om mina händer kunde söva honom när som helst.

Men vi vet båda just då att mina händer också kan väcka honom hur lätt som helst.

Hur kommer det sig att jag har glömt det just nu?