Den första dagen

Jag har sovit dåligt
Ovetskapen tär
Det är precis som den där natten sista helgen i oktober
Medan det fortfarande fanns något litet hopp kvar,
var det omöjligt att gå vidare

Jag fick ta skit en gång för att jag klippte honom
när han faktiskt inte kunde hjälpa att han låg skadad
oförmögen att ta kontakt
Tanken dyker upp igen. Kan det ha hänt något?

Det är som att vänta på liv efter Tsunamin
Lever han?
Men hans fru är uppkopplad, då kan inget allvarligt ha hänt
Då mår han bra.
Antagligen ligger han på Prinsessans arm
efter ett dygn ihop
Han har stängt av det han kan,
för att slippa störningsmoment
men han är lycklig
precis som den där natten sista helgen i oktober
medan jag frös och hade ångest

Jag förstår bara inte hur det händer igen
Jag förstår inte hur ord kan vara så
betydelselösa för någon
Jag förstår inte hur jag kan vara så betydelselös
för honom
Jag förstår inte....


Kanske ska man se det
som den första dagen på mitt nya liv
Det är en märklig tanke att jag
kanske är den enda i vår tvåsamhet
som inser att livet är förändrat

Han har försvunnit förr
Jag borde veta att det är så han gör
Han orkar inte, då stänger han av
Han har inga åtaganden mot någon
Han lever sitt liv
utan tanke på att någon undrar hur han mår
Varför skulle han? Han undrar ju inte hur andra mår?
Hur ska han då kunna sätta sig in i att jag är orolig?
När han själv aldrig skulle oroa sig för mig.

Det var så mycket han sa. En gång.
"Om du slutar att prata med mig, vill jag ha en förklaring
jag vill veta att du fattat ditt beslut på rätt grunder
Jag kommer att höra av mig igen och igen tills du svarar"

Såra mig hellre med sanningen
än gör mig lycklig med en lögn.
Sanningen sårar en kort stund,
lögnen hela livet

Jag pratar med någon i etern
Någon som säger
"Jag berättar sanningar,
men just nu så vet jag inte om det kanske är bättre
att sluta vara öppen och hellre lära sig
servera lögn på silverfat...
den jag trodde var min högsta vinst tog mig för lögnare...
och jag som knappt kan stava till ordet...
jag har fått en anafylaktisk chock
brännskadorna är inte kul men de syns ju inte som tur är...
tyvärr så blir förutsättningarna annorlunda
för den som kommer efter
då skadorna inte läker utan ärr"

Jo, mina ärr kommer att bestå.
För alltid.
Smärtan försvinner gradvis, kanske känns den under lång tid
men ärren kommer alltid att lysa mot mig
Göra mig påmind varje gång han dyker upp
i mitt medvetande
blekare och blekare
men alltid synliga

Hur kunde det bli så här?