Nytt år

Nytt år.Nya förväntningar.Nya förhoppningar.
Jag har avgett ett nyårslöfte, men jag borde avge fler.
Visst är det märkligt att man tänker att just för att det börjar ett nytt år,ligger allt som ett blankt papper framför en.
Man kunde lika gärna ha börjat sin nya tideräkning i oktober. Eller i April. Eller kanske ännu hellre i september.
Nyårshelgen var bra.På något underligt sätt är det också där man sorterar upp vad som betytt något under året. Och faktiskt vad man själv har betytt.
Och det är klart att nyårshälsningarna, oavsett form, räknas där.
Jag är så tråkig att jag aldrig skulle få för mig att skicka en nyårshälsning till hela min adressbok.
Visar det på något sätt att man bryr sig? Jag har svårt för det där rutinmässiga "tycka om-andet"
Jag fick några sms...en del betydlesefulla, en del jag kunde ha varit utan. I min värld innebär inte ett sms från min chef att han tycker om mig. Det innebär att han kom ihåg att skicka till hela sin adressbok. Värde noll.
Tycker man om någon, eller har en person som betyder något speciellt, så visar man det på något sätt. Man är inte angelägen om att redan innan berätta om hur viktigt det känns att vi ska höras på något sätt på nyårsafton om man sedan skickar det pliktskyldiga smset till hela adresslistan.
Som vanligt gick jag på niten igen.

Vilken märklig upplevelse att klicka upp ett sms man tror betyder något och hitta en hälsning som lika gärna kunde vara skickad av Telia eller Comviq.
Som att få en elvisp i bröllopspresent. Eller ett paket köttfärs om man är vegetarian.
Och självklart undrade mina närmaste vad jag hade fått för hälsning. Jag sa inget, visade bara smset. Den ena tittade på det och sa" Du svarar väl inte på ett sånt, hoppas jag". Den andra sa " Jag har nog aldrig fått ett så kallt nyårs-sms av någon jag umgås med".
Ja, ibland hade livet varit enklare om inte. Och jag vet inte hur han tänker. Hur kan han tro att jag ska tro att det där är ett sms skickat med känlsa och värme och tycker-om-dig, och blablabla.När det är så iskallt att han kunde ha skickat det till sin värsta ovän? Är han bara så ovetande? Eller gör han det med flit? Ska vi vara korrekt artiga med varandra? När själva essensen är hettan ellan oss. Varför vill han inte känna den?
Hälsningen från Den unge mannen gjorde mig glad. Han räddar allt oftare mina dagar.
Eller från exet. Eller från några andra väldigt oväntade,som gjort sig besväret att bli personliga med mig.Där jag insåg att jag verkligen hade ett värde.
Jag är ledsen att jag lät mig nedslås ett par timmar av något jag borde ha kunnat förutse. Jag vet det varje gång, jag säger det till honom och han övertygar mig om att så är det inte, så blir det inte.
Och när han övertygat mig - så blir det precis som jag trodde från början. Jag har aldrig fel. Så varför lyssnar jag?
Man kan fundera på vad som hade hänt om jag ringt, som han ville. Vad hade han svarat? "Hur kallt har ni? Är det någon snö? Jag önskar dig ett gott nytt år. Hälsa familjen"
I bästa fall....i värsta fall hade han väl svarat att jag hade ringt fel eller kanske att han inte kunde vara till någon hjälp.
Jag ursäktar honom med att han har det jobbigt, att han inte mår bra, att det är struligt hemma.
Men just här finns inga ursäkter. Han var så förväntansfull när han åkte iväg med Prinsessan. Han är avslappnad, tillbringar flera dagar med kvinnan han älskar och ska bilda en framtid med, fjärran från familjeproblemen, på den plats han trivs bäst. Han är verkligen i det ultimata läget. Han borde må bättre än på länge. Ändå har han inte plats för att låta minsta lilla av sin glädje spilla över på mig. Han väljer att distansera mig.
Jag trodde han fick så mycket energi av henne att han kunde kosta på sig att med några ord säga att han menar det han tycker jag bör förstå. Att glädjen över att ha en så bra helg skulle få honom att känna att han är så glad och unnar sina närmaste att må lika bra. Som jag känner mig hemma, när jag fått energi av honom. Man är så glad att man spiller över avglädjen på sina närmaste. SÅ varför är jag inte värd det? Eller varför gör han inte det? Får han ingen sån energi av sitt sällskap?
Jag vet inte.
Och inte är det någon ide att fundera på det heller. Jag hoppas bara att han hade det bra, att hans son får en bra dag idag mitt i helvetet de också går igenom.Att hans exfru verkligen får det liv hon också förtjänar.Mer än så kan man väl inte önska dem.
Och jag då? Livet går vidare. Ett nytt år väntar. Jag går snart under av smärta och har fått min varning. Jag måste ta några dagars vila annars kommer det där att sluta väldigt illa. Jag önskar bara att jag inte hade så mycket energitapp på olika håll. Och jag önskar att min omgivning ibland förstod att jag inte bara kan ge och ge. Det finns en botten, där allt är slut.

Livstecken

Det kom ett livstecken. Just när jag såg epostrutan dyka upp
hade jag inte för ett ögonblick tanken på att det kunde vara Han
som hörde av sig.

Mailet jag fick gjorde mig ledsen, på många sätt.
Mest kanske för att han inte förstår. Eller förmår.
Det känns så kostigt att jag är död inuti just nu,
det som en gång levde så mycket.

Vem fan är inte trött. Klockan nämar sig halv tre och vad gör jag?
Sitter i köket och gråter. Över hänsynslöheten.
På vilket sätt blir han mindre trött av att göra mig ledsen?
Kanske han skulle bli piggare, sova bättre,
om han tog tillvara det som fanns mellan oss,
det som var ljust
det som kunde slappna av honom.

Jag skrev tre mail.
Tre alternativa svar
Men jag skickar inget av dem.
Jag orkar inte.
Orkar inte bekräfta
Orkar inte boosta
Orkar inte bli besviken
Orkar inte dra
Orkar inte ta förnedringen en gång till

Det handlar inte om att jag tycker mindre om honom
Det handlar enbart om att jag äntligen har insett
att jag inte har ett värde för honom.
Han har inte sovit. Man kunde ju tänka sig
att han haft ännu mer tid att slänga iväg en hälsning då.

Den enda gången den där dagen har betytt något särksilt.
Den dan han skulle ringa
Den dan han var ledig.
Men under de 24 timmarna var han trött.
Antagligen inte så trött att han inte orkade med
alla som betyder nåt.

Men den han ville se vänta - fick han att vänta
Han känner sitt värde bara när jag är förtvivlad

Jag måste sluta gråta och lägga mig.
Vem fan är inte trött.
Vem fan är det inte synd om
Lika förbannat inser jag att allt snack om att han skulle
höra av sig gång på gång om jag tystnar
Att han vill förklara, så jag inte fattar fel beslut
Det är bara snack det också.
Han kommer inte att höra av sig mer
Han kommer att nöja sig med att jag inte svarar
och vara glad att att han slapp trasla mer
Inte kommer han att höra av sig för att bygga vidare.

Och hur kan det spela roll om jag saknade honom eller inte?
Skulle jag låta bli att ringa för att hälsa någon något,
bara för att det är något som inte är saknat eventuellt?
Bara för att han vill att jag ska säga att jag saknade honom
så att han än en gång får känna att han gjort mig illa.

Jag önskar att jag inte var så vek.
Jag önskar att jag kunde hata
Det vore lättare än att känna sig som
"den kåta korkade slynan"
som duger när inte de intelligenta
och "fina" flickorna kan
De som kan kittla fantasin
och inte tvinga ner folk i verkligheten

När ska skiten ta slut? 17 januari?
Ismannen är pålitlig
Han fattar när jag är ledsen, han vet vad det handlar om
men han finns där för mig
för han bryr sig
och är inte intresserad av att göra mig liten och bräcklig

Åh gud om jag kunde vrida klockan tillbaka ett halvår i tiden.
Vad många tårar jag hade sparat

Nya tider

Med ny färg, ny längd, nya insikter, lät jag julen närma sig.
Jag försöker att inte tänka på honom.
Ibland går det bra
Ibland går det sämre.

Men jag känner att jag mer och mer flyttar fokus
längre och längre bort
Jag orkar inte en gång till
hur mycket ska man klara av?
OM det är här vi ska vara
med några ord i rymden var tredje månad.
So be it.

Han gjorde nog mer skada än nytta i mitt liv.
Det gör ont att inse det.
Ännu ondare när man vet vilken nytta han kunde ha gjort.
Men inser att han inte förmår
Eller vill?

Ismannen anstränger sig. Han släpper inte taget.
Han respekterar mig och gör sitt bästa för att jag
ska få det jag behöver
"jag vet att du gillar att hitta något i din inbox,
då är väl det minsta jag kan göra, att göra dig glad"

Det är rart
Jag vinglar i tanken med honom nu
Och det är skönt att det inte bara är kyrkomannen som finns där
Jag tycker om att ismannen dyker upp på min näthinna
det är den där glassbilden, som sätter min fantasi i gungning

Det kan bli bra,väldigt bra.

Och så var den dagen över

Märkligt snabba kast i flera dagar.
Vi sågs i fredags.
Ibland är det så odramatiskt att jag lika gärna
kunde sitta där med min bror
Men lika fort kan det slå över.
Det känns som vi har en bra nivå.
Jag kan klara av att veta
att han sen åker direkt till Prinsessan

Men lördag blir jobbig, vi pratar men han är så off
Söndag är stressig, men lite bra också
Jag ringer imorgon säger han
Och jag vet att det är den viktigaste dagen att ringa
Det är den här dagen som ska visa vad som betyder något

Han ringer inte.
Lär dig det
Få in det i ditt dumma huvud
Han åkte till torpet med Prinsessan
och hade sex i just den sängen som jag och han hade sex i
Men i andra lakan
SÅ varför skulle han ägna mig en tanke idag
på den viktigaste dagen någonsin
efter det som varit

Jag hoppas att det känns i honom
när han inser att han svek lika mycket som vanligt
att han kanske är besviknare än någonsin
på sig själv, att han glömde, det enda han måste komma ihåg

Exet ringde, Ismannen mailade, Den unge mannen kom med present.
Men han ägnade mig faktiskt inte en tanke.

Undrar vem som är mest besviken - han eller jag?

Återfall

Jag fick ett temporärt återfall igår
Jag började plötsligt tro på det han sa,
och ställde in mig på att han menade allvar.
Och gissa om jag blev besviken- igen.

Men det måste väl få vara så ett tag då.
Jag vet bara inte varför jag ska förstå
att han är för sjuk för att träffa mig
men är tillräckligt pigg för att åka till Prinsessan

Eller jo, klart jag förstår
prioritetsordningen är ju sådan
Det är där han måste värna om sympatierna
där han måste anstränga sig
där han VILL anstränga sig framför allt

Det är väl det där med att ta skärvorna

Nej, jag vill inte det
Jag vill inte ta skärvorna
jag vill framförallt inte leva med någon
som ena dagen säger att han aldrig vill släppa taget
att det ska dröja länge än
eller att han aldrig kommer att släppa kontakten
och nästa dag säger att
det snart är över

Vi hade en intressant diskussion
om hur vår framtid skulle se ut
Han säger att jag inte vill ge honom
samma förutsätttningar som jag själv har
Att jag inte vill låta honom ha ett vardagsliv i en relation
I nästa ögonblick säger han att när han får det
så är "vi" ett avslutat kapitel
Frågan är väl då om förutsättningarna är desamma?
Jag har ett vardagsliv- det påverkar inte "oss"
Han har ett vardagsliv -då finns inget "oss"

I nästa ögonblick säger han att han relation med Prinsessan
inte är annorlunda än någon relation jag har med andra
Den är fortfarande en lek, en egoboost
Men han tillåter inte mig några lekar
tillåter mig ingen bekräftelse
Han jämställer aldrig Ismannen med Prinsessrelationen
Hur kan det vara så?

Jag pratar vidare med Ismannen
jag får mina dagliga mail
han triggar min fantasi

På många, väldigt många, sätt liknar vår kontakt den jag och
kyrkomannen hade i början
Vi har fortfarande inte pratat så mycket sex
vi anspelar , leker med tankar och ord
kittlar varandras fantasier
utan att vi alls är säkra på var vi hamnar i slutändan

Fast ändå är vi kanske det på något sätt
vi vet ju att vi tycker om varandras egenskaper
vi vet att vi trivs ihop mentalt
vi pratar samma språk
har samma tydlighet

Det är en bra början

Vågor

Det är sällan jag känner mig så hel som just vid havet
Särskilt på hösten när det vita skummet fräser
i det där stålgrå isande vattnet

Det är fascinerande att stå där i den våta sanden
den knappt kännbara brisen mot kinden
och ändå se jättelika vågor slå in över sandbanken
Man tror ju lätt att vinden styr vågorna
men det är ju inte så

Jag är glad att grabben tvingar ut mig med jämna mellanrum
Jag trivs i hans sällskap, han gör en glad.
Jag tog en filmsnutt där och skickade
jag vet inte om mottagaren förstod känslan just då
jag vet inte om han kan mitt språk längre

Han berör mig, visst gör han det
Men jag vågar inte längre tillåta mig att känna
allt det jag kände en gång
när jag fortfarande vågade lita på
att han skulle ta emot känslan
och ge något tillbaka

Det är inte jag som ändrats
det är han
Det är en konsekvens av att han
stängde av bekräftelsen
Läpparnas bekännelse
Att säga saker
som man sen inte omsätter i handling

Det finns andra vägar att få sitt medvetande bebott
Det finns andra vägar att få bebo någons medvetande
Kanske är det just det jag tycker om
Att vara kär i känslan
Att uppleva att någon tycker om att känna sig bekräftad av just mig
och tycker om att ge mig samma sak tillbaka
Det kändes som att gå in i en återvändsgränd
men jag hittade en väg ut

I´ll either find a way or make a new one.
Jag gjorde en ny....

Det känns rätt så bra nu
Jag gör mig inga förhoppningar
Jag tror han tänker på mig ibland
men jag bryr mig inte så mycket om ifall han gör det eller inte
Jag vet vad jag är värd
Kanske vet han det också
Men han orkar inte
Kanske ångrar han det en dag
Kanske bryr han sig inte

Jag lämnar inga dagar öppna för hans skull
jag vet ju att han ändå aldrig kommer
Jag nickar när han säger att han ringer senare
och vet att det kan betyda om tre veckor
Jag öppnar ivrigt mailboxen
och läser underbara mail från ismannen
Jag väntar inte längre på HANS mail
för jag vet att de sällan kommer
Jag slänger mig inte längre över telefonen när den blinkar
för jag vet att det sällan är från honom

Men jag inser också att det där kommer att döda
det vi hade
Jag kommer inte att kunna känna den ultimata åtrån
när jag inte vågar längta
Vi kommer att tappa magin
som gör det vi hade så speciellt

Men det kanske inte spelar någon roll å andra sidan.

Kampen går vidare

Kampen går vidare för en roligare planet
Tänkvärda ord, tänkvärda bilder

Och vad gör jag för att göra min planet roligare?
För mig eller mina medmänniskor?

För mina medmänniskor syr jag gardiner idag
För mina medmänniskor ska jag vara
glittrande och social ikväll
För mina medmänniskor kan jag visa medkänsla

För mig själv då?
Tja, jag gjorde ett sista försök att få veta
om han lever eller inte.
Ett neutralt sms till hans vanliga telefon
efter att jag kollat att hans fru jobbar
Det kan bara krocka med Prinsessan
men där skulle han ju inte sälja ut mig sa han
Om hans ord nu någonsin varit värda något.

Förmodligen svarar han inte ens.
Men nu vet jag i alla fall att han har telefonen igång
Prinsesstelefonen. Då är han inte döende i alla fall.

Och så går jag vidare med livet

Decemberdagar

Mörkret får tiden att rinna iväg lättare.
Jag är konstant trött och försöker
med alla medel tvinga kroppen att gå vidare
Julmarknaderna avlöser varandra
julklappspapperet är ständigt slut
jullådorna väntar på den slutgiltiga tömningen

Mer eller mindre alla är sjuka
dit räknas även jag
som trots feber och huvudvärk
är dum nog att köra på och jobba
Det finns skäl till det.

Pratade länge med Ismannen igår på MSN.
Relationen påminner om den jag hade
med kyrkomannen i början
No promises no regrets
Han för intressanta resonemang
Han har erfarenheter som ger mig mycket
som kan vändas och vridas och reflekteras över

Det är det där sättet att tänka utanför ramarna
som jag gillar
Föra abstrakta resonemang
som han gör i sina forskningsrapporter
men som han med lätthet kan överföra
i vilket vardagsprat som helst
Jag föreslog att han skulle bli docent i kärlek
istället för det mer allvarliga ämne han är docent i nu
Han skulle passa ypperligt där
för hans tankar är fantastiska
Hans teser är inspirerande

Han har säkerhetsavståndet på massor av mil
men är här en vecka varje månad
i en alldeles egen lägenhet
och inget som sliter och drar dygnetrunt i honom då
På något sätt känns det bra
att kunna styra upp villkor igen
Att kunna säga att jag blev så gruvligt besviken på
kyrkomannen att det inte är ens lönt att försöka
övertala mig att släppa upp några spärrar ännu

Det är det här med ärren

Jag är glad att jag klarade mig igenom kyrkomannen,
med förståndet i behåll.
Samtidigt kan jag tänka att det är hemskt
att det gick så fort att lägga honom åt sidan

Men det är väl den mänskliga överlevnadsinstinkten
Ingen ide att slita vidare med kommuniktaion
när man möts av kompakt tystnad
Visst känns det, det kommer jag aldrig att neka till
det kommer säkert att kännas på många sätt länge till
Men jag kan tänka på honom utan gråt i halsen
jag kan känna mig glad i kropp och själ
utan att låta den där smärtan ta överhanden

Det finns ju trots allt
en massa mindre vackra sidor hos honom
sidor som jag inte alls saknar
sidor som jag aldrig skulle stå ut med at ha hos en älskad
Inte i längden
sidor som på sikt skulle förgöra allt man hade byggt upp

Så just nu önskar jag julefrid till både honom och mig själv
och till mina två närmaste väninnor
som jag aldrig hade överlevt utan
som hjälper mig att sortera mina tankar och känslor
som berättar när jag tänker rätt
och när jag tänker fel

Det enda jag egentligen skulle vilja veta nu
för att kunna göra ett bra bokslut
är att veta att han mår bra
att han fick sin Prinsessa
att han fru mår bra och ser fram emot ett fint liv
att hans barn får en bra jul med sina föräldrar

Jag önskar han förstod vad det skulle betyda för mig
att veta att allt är okej
så att vi båda kan gå vidare
att det där treraders-mailet för att JAG skulle må bra
var viktigt för honom att skicka
utan extrema förklaringar
Precis som jag tog emot hans mail
när HAN ville skicka för att få förklara
för att kunna gå vidare
och behålla det som var viktigt för honom

Visst, jag skulle kunna förhöra mig med hans fru ikväll
Jag skulle kunna förhöra mig med hans ex
Jag skulle kunna ringa hans vanliga mobil
Jag skulle kunna ringa hem

Men till vilken nytta?

Istället kommer jag ihåg den sista dagen
när jag låg på hans arm
när han skrattade så magen hoppade
och skrattgropen var så tydlig
När vi blev som ett,
på det där sättet som bara han och jag kan

När han såg ledsen ut i ögonen
När han sa att han hade en underbar dag
När han skrattade och kallade mig rolig
När han pratviskade
När han inte ville gå

Det är två veckor sedan
Det känns som flera år

Men det är ett bra minne