Kanske

Kanske vågar jag kasta mig utför stupet igen. Kanske.

På något märkligt sätt band bokstäverna ihop oss, det var inte första gången. Inte för någon av oss. Inte ens för oss tillsammans, med varandra.
Det var nästan så jag litade på honom. Nästan.

Så försvann han, lika enkelt som han kommit. En gång. Två gånger. Tre gånger. Det var inte sista gången han försvann. Lika lite som det var sista gången jag bestämde mig för att inte kasta mig utför stupet igen.

Det är märkligt hur saker kan förändras av en skrattgrop. Av glitter i en blick. Av rynkorna kring ögon som ser dig på ett sätt som bara de kan.
Det är märkligt hur man kan falla och falla och falla och utan ord veta att någon tar emot en.

Ibland vågar jag lita på honom. Ibland inte. Det kommer att göra ont en vacker dag. Det vet vi båda tror jag. Men vem orkar tänka på det när det känns som en liten silverkula trillar genom hela kroppen varje gång han rör mig....