Upp och ner

Jo det är verkligen så. Ibland upp ibland ner. Jag försöker strukturera upp vad jag känner, men det är som att jag är för trött för att riktigt lyckas med det. Jag når inte fram till den. Känslan.

Dessutom är det kallt som satan ute. Måste ut och sätta i motorvärmaren. Jag skulle nog behöva en inombords också.

Jag har försökt lyda doktors order. Vilade en stund på eftermidagen, även om jag gav mig ut på jobb också. Var iväg på 12-årskalas en stund innan jag slog mig ner framför Desperate Housewifes med min bästa vän. Det funkar som veklighetsflykt.

Har ägnat mig åt ideellt jobb. Sett blicken på 24 unga män. Pratat gemensamma intressen med chatkompisar trots att en förlust svider så in i helsicke idag. Livet återgår så sakteliga till det normala.

Det är så märkligt när jag pratar med Honom. Ena stunden så känner jag ingenting, nästa kan jag bli vansinnigt arg, lika snabbt kan det där slå över i en enorm åtrå. Jag tror det är den känslan som är värst. Den blir så tydlig.

Vi pratade om saknad idag. Det betyder så olika saker för oss. Min saknad ser annorlunda ut än hans. Han tycker om att se mig i sin lista, komma ihåg vad som varit. Där emellan tar jag ingen plats i hans medvetande. Han säger att jag har en plats i hans hjärta - jag tänker att det är den där förrådsplatsen för saker man har där om man någon gång behöver dem. Det är inte så jag vill bli saknad.

Min saknad är att slå upp ögonen på morgonen och veta att han inte ringer.
Att sitta i bilen på väg in till stan och veta att han inte vill ses.
Att se hans namn i MSN-listan och inse att han inte tänker ta kontakt.
Att maila och veta att han aldrig kommer att svara.
Att veta att smset som piper i min telefon inte är från honom.
Att ha en tanke som jag inte kommer att kunna dela med honom.
Att känna lusten svepa över mig och veta att vi aldrig mer ska ha det där ultimata sexet vi hade.

Det är min saknad.