Om att ha och inte ha

Jag har funderat lite över det här med bortvaldheten. Om varför jag känner som jag gör.
Egentligen handlar det ju mycket om att jag inte hade förstått att han egentligen inte har ändrat saker i förhållande till mig. På samma sätt som han inte har förstått att jag är lindrigt intresserad av att äta onsdagsfalukorven med honom vid furubordet i det gemensamma köket. Jo, om mitt liv sett annorlunda ut. Men inte annars.

Jag vet ju hur min saknad vad gäller honom ser ut. Den känslan är tydlig. Och samtidigt är jag faktiskt jätterädd för att han ska ge efter för att han är rädd. Rädd för att förlora det han inte riktigt har än. Rädd för att förlora det han kan få. Jag skulle verkligen önska att han levde som han lärde. Att han fortsatte att göra de saker han mår bra av, inte lät sig begränsas. Han som pratar så mycket om att han vill leva ett lyckligt liv, göra saker han tycker om.
Jag vet likaväl att det är svårt när man absolut inte vill såra någon. Livet är fullt av mariga val.

Jag fattar att han är rädd också. Klart han är. Han vet ju att han ställer en del saker i sitt liv på sin spets om han fortsätter att träffa mig. Han vet att han skulle rasera det som kan bli hans nya trygga tillvaro(fan vad tråkigt det låter) om det här någonsin kom fram.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att han väljer bort mig, trots att han egentligen inte vill. Han väljer bort mig för att någon annan kräver det egentligen. För att han vet att hon aldrig skulle acceptera det vi har, inte på något sätt.
Usch, vad jag ogillar den typen av ultimatum. Det är ju faktiskt precis samma ultimatum som man ställs inför när man gifter sig och jag kan inte säga att jag gillar det bättre för det.
Hur kan det komma sig att vi människor är så ogina mot varandra, att vi inte tillåter de vi älskar att älska andra också?

Ibland leker jag med tanken på att han säger till henne att han inte vill släppa kontakten med mig. Vad skulle hon göra då? Skulle hon säga att hon inte älskar honom tillräckligt för att unna honom några energipåfyllare någon gång då och då...? Skulle hon säga att hon minsann inte finner sig i att se honom lycklig om det inte är HON som gör honom lycklig just då? Att hon faktiskt vill ha hans hundraprocentiga uppmärksamhet och inte ett uns mindre? Förmodligen...och vem kan klandra henne?

Jag tänker mest bara på att om mäniskor runt omkring oss visste vilken bra människa man kan bli av lite koncentrerad åtrå, instant luck på burk liksom, ja då skulle kanske fler egentligen unna sig det här. Vad spelar det för roll om hans lust till mig ger energi till att älska henne mer? Hon får ju ändå synergieffekten av det?


Det är bara så trist egentligen när man ställer saker på sin spets. För om man skulle se riktigt riktigt krasst på tillvaron är det ju inget i det han gör med mig som får honom att älska henne mindre? Tänk om livet var lite enklare ur alla de där persepktiven?
Likafullt är jag ju glad om han ser möjligheterna med mig....jag vill gärna välja att se dem som en guldkant på en tillvaro som mellan varven kanske kan bli grå?

Jag gillar lusten som väller upp mellan oss. De där häftiga känslorna.

Jag säger som Kenta. Just idag mår jag bra.
Jag hoppas han gör det också.