Fördärvet

En vecka har gått sen energiläckaget började. Tog det inte längre tid att komma på banan igen kan man undra? Tydligen inte...

Pratade flera vändor med Honom igår. Visst blir jag tvungen att sticka in kniven och vrida om lite emellanåt. Men hur det nu var så har vi ändå lyckats prata förbi varandra på en del punkter.
Jag tror inte han riktigt förstått hur jag tänker. Idag vet han. Och jag tror att det han sa till mig om min 100-procentiga ärlighet var menat från hjärtat.

Så vi pratade om att i alla fall ses och se varandra i ögonen. Om att ses för att känna vilka känslor som susar upp. Jag försökte få honom att förstå vad jag saknar, vad jag tänker, vilka bitar jag egentligen vill ha av honom. Det är ju saker han kan få...om han vill. Jag har bara inte tänkt tanken att han skulle ha något intresse av all vår hetta nu när han liksom vek ner sig och bestämde sig för att börja om på nytt. Däremot insåg jag väldigt klart att inget egentligen har ändrats i hans förhållande till mig. Det är bara andra som inte vet om mig, som förmodligen önskar att vårt förhållande hade ändrats.

Hur som helst så sa vi att vi skulle ses. Se varandra i ögonen. Ändå var jag långt ifrån säker när jag vaknade i morse. Både för min egen del, om jag verkligen ville, och för hans del..om han verkligen ville.
Vi pratade ..och han ville. Sen tog ju allt mycket längre tid än väntat och när han ringde och hade en kvart kvar av sin tid, så borde jag väl ha sagt nix nej och skjutit upp det.
Nu gjorde jag inte det...jag bestämde mig för att se honom i ögonen om inte annat för att känna efter hur det kändes.

Så vi satt där några minuter, pratade om känslan. Höll handen..sådär som vi brukar. Vant men ändå inte. Jag sa att jag trodde han skulle backa, han svarade hårdnackat nej. Vi lekte väl lite med orden, jag sa att jag tänkte kyssa honom innan han gick, han svarade att han tänkte kyssa mig innan han gick.
När han lutade sig fram och la handen på mitt bröst, fanns inga hämningar längre. Och då menar jag verkligen INGA.
Och jag skäms inte ett dugg för att medge att jag verkligen älskar att driva honom över alla gränser. Jag gillar hans mycket lama protester om att han inte har tid..när jag vet att han kommer att vara i mina händer inom tre sekunder.

Det var en lite annorlunda känsla ändå. Mycket att få utlopp för. Mer hårdhänt. Mer inriktat. Ett make-up sex. Och en skön urladdning. Jag hade kunnat suga in hela honom i mig tror jag. Från alla vinklar och vrår...Lite sådär desperat..som om det var sista gången...hängiven som aldrig förr...kanske.

Just nu känns det så jäkla bra. Lugn och glad. Det enda som jag önskar mig just nu är att prata med honom. Jag vill veta hans känsla. Vill veta att den är bra. Vill inte att han ska ha ångest eller ångra något. Vill att han ska må bra av mig. På samma sätt som jag mår bra av honom just nu.

Kan man äta kakan och ha den kvar?
I så fall gör jag gärna det.