Skärvor av mig

Jag måste komma åt mitt innersta. Just nu känns det som att jag sitter utanför den där glasbubblan som omsluter tanken. Jag ser den men kommer inte åt den, kommer inte tillräckligt nära för att kunna känna vad den innehåller. Jag kanske inte förmår. Jag kanske inte når. Eller vågar jag inte?
Jag kanske inte vill?

Eller sitter jag fast i själva tanken? Jag kanske inte kommer ur den?

Det känns som jag krossats mot marken. Tusen bitar ligger spridda för att fogas samman. Kanske till ett nytt mönster. Ett annat jag. Som ett prisma. Hur det gnistrar beror på hur ljuset utifrån ser ut. Tanken styrs av vad som händer utanför.


Kanske kommer jag att gnistra igen. Sila ljuset utifrån till nya, häftiga mönster. Vackra.
Jag kanske blir hel.
Eller så får jag leva med sprickorna. Inse att de för alltid kommer att finnas där. Svårläkta som lämnar synliga ärr. Synliga för en känslig själ som min.