Att släppa taget

Jag tror det var det han försökte säga den där dagen. Att jag måste släppa taget. Allt var ett enda virrvarr i huvudet. Jag tror att jag lät samlad och adekvat. Utanpå.
Inuti var det totalt kaos. Jag var inte beredd. Jag hade ingen B-plan.

Han var rädd. Han gjorde mig rädd. Jag vet inte om vi gjorde varandra rädda.

Jag trodde på det han sa. Att vi måste släppa taget. För en stund. Kanske för alltid.
Men saker har ändrats sen dess. Nya insikter.

Han var inte ärlig mot mig. Kändes inte ärlig. Och det gör så ont i ett förhållande där ärlighet är det enda krav som någonsin ställts. Jag känner mig korkad och dum. Underskattad.

"Jag hör av mig. Jag måste täppa till alla luckor"
Det var så han sa. Men hur ska jag förstå det när jag ser honom öppna nya? Jag önskar att han hade haft mod att säga som det var.

Och inte smula sönder mig, med hjälp av mina egna tankar.